Gästskribent

Min dag på kolonin eller Karins mamma

Text: Karin Ulveson

[2020:06, 2020-06-15] Varje sommar har jag fått som vana att ta med mina klasser till vår kolonistuga. Förra sommaren, i värmeböljan, tog min mamma emot i trädgården. Hon visade stugan och guidade klassen runt i trädgårdens små rum. Med sig hade de varsitt växtquiz där de kryssade över namnen på växterna i takt med att de hittade dem i trädgården.

Därefter tog vi en runda förbi de andra stugorna. Vi blev inbjudna till flera trädgårdar under promenaden, av entusiastiska kolonister som ville visa. ”De här människorna är inte rasister”, konstaterade en elev, och jag kände hur det sög till i magen. Men då undrade de äldre medföljande barnen om det kanske fanns pooler på baksidan av husen i området. Det gjorde det inte. Deras besvikelse dämpades eventuellt när Pia grävde upp plantor som de skulle kunna ha i sina fönster.

Tillbaka i trädgården hade mamma dukat upp med hembakt, kaffe, te och saft, i skuggan av det stora äppelträdet. Eleverna hade en mängd frågor till mamma och hon svarade så gott hon kunde. De äldre barnen gick över till Pontus lott och hoppade på den gigantiska studsmattan, och jag tog med de yngre, och vi plockade bär – vindruvor, vinbär och jordgubbar. Av grannarna fick vi smultron och i min kompis Ragnis pallkragar, som hon har hos oss, luktade vi på myntan.

Det står en hammock vid syrenhäcken, och när vi passerade den, hittade vi Marwa som lagt sig tillrätta och såg ut att fridfullt gunga fram och tillbaka. Hon fick syn på mig och hon började prata om trädgården – en strid ström av ord kom ur hennes mun. Jag blev förvånad, det var som att träffa en ny person. Jag hörde henne sällan och motvilligt prata i klassrummet. Hon sa också att hon gärna ville ligga så en stund, hon var inte så mycket för att fika.

Jag tog barnen tillbaka till föräldrarna. Där hade de börjat plocka fram medhavda sötsaker. En mobil spelade persisk musik. Vi satt länge så, medan samtalet kom och gick. Och jag vet inte hur det kändes för eleverna, en och annan tyckte kanske att denna aktivitet var närmast meningslös, men för mig kändes det inte som ett studiebesök längre, utan som en av äppelträdet svalkande lucka i tiden.

När klassen dagen efter skulle skriva och berätta om studiebesöket, med deras andra lärare, så frågade han dem vilken rubrik som kunde vara lämplig till texten. Läraren påminde: en rubrik ska spegla det viktigaste i innehållet. En rubriks funktion är inte en självklarhet för en vuxen, helt nyligen, illitterat människa.

Då räckte Reza snabbt upp handen och föreslog: ”Karins mamma”. Flera av klasskamraterna nickade och höll med: Den rubriken passar verkligen.

 

Karin Ulveson,

sfi-lärare och författare till boken Svenska för främlingar.

Obs, nu kan du ladda ner ett gratis samtalsunderlag till boken på https://svenskaforframlingar.wordpress.com/.

 

Fyll i dina kontaktuppgifter och ta del av våra bästa skrivtips månad för månad.

  • This field is for validation purposes and should be left unchanged.