Med nyfikenheten som största drivkraft

Text och foto: Eva Cloarec

– Jag lärde mig språket på egen hand och med makens hjälp – och har faktiskt själv inte gått en dag som elev på sfi, berättar hon.

När Ivana Eklund hade träffat sin då blivande man köpte hon en självstudiebok i svenska hemma i Tjeckien, och det var genom den hon tillskansade sig sitt nya språk.

– Boken var på tyska men jag lyckades lära mig den mest grundläggande svenska på egen hand genom den. Tyska var det språk som både jag och min man kunde, så det blev vårt gemensamma språk i början. Att genast använda sitt nya språk var viktigt för henne av flera skäl. När hon och hennes man träffade andra människor fick han ständigt tolka åt henne.

I Tjeckien hade Ivana gått en lärarutbildning på distans. Den undervisningsformen passade henne bra, visade det sig.

– Efter att jag lämnade universitetet ville jag ta hand om min egen kompetensutveckling. Jag tänkte bara ”det här vill jag lära mig och nu gör jag det”.

Hon skrattar lite åt sig själv och konstaterar att hon är rätt otålig.

– Ja, jag är verkligen det. Jag tycker i allmänhet att kurser går för sakta.

Ivana kallar sin hjärna en popcorn-hjärna.

– Tankarna går snabbt och jag ser hela tiden olika samband i lärandeprocessen. Så fort idéerna kommer måste jag skriva ner dem.

Hennes egen väg in i det svenska språket har självklart en stor betydelse. Hon tror att hennes erfarenhet gjort henne till en mer empatisk lärare.

– Jag vet ju att man som elev har erfarenheten men inte de svenska orden för att kunna dela den. Och jag vet hur det känns. Det är en jättevärdefull erfarenhet.

Hon såg sig också som en förebild för sina elever eftersom de genom henne kunde de se att det går att lyckas i Sverige.

Men för fem år sedan sa Ivana upp sig som sfi-lärare och kastade sig ut som egen företagare. Hon började frilansa som föreläsare och utbildare. Nu kompetensutvecklar hon sfi-lärare.

– Det var förstås en risk. Att plötsligt inte ha en anställning, ordna allt själv och att stå på egna ben. Att göra något jag aldrig hade gjort förut.

Hon är mycket nöjd med sitt beslut, den där gången för fem år sedan.

– Det känns härligt att jag tog steget och jag har aldrig ångrat det. Tvärtom.

Hon tycker att de fem åren givit henne mycket, såväl professionellt som personligt. Att de har utvecklat henne och skapat ett nytt driv inom henne. Fast Ivana erkänner att hon ibland saknar själva undervisandet.

– Numera träffar jag ju inte eleverna så mycket och ibland längtar jag efter att få göra det igen. Att få undervisa. Och jag funderar på att gå in som timvikarie.

Hon tror dessutom att behöriga vikarier med digital kompetens kanske inte växer på träd.

– Det är verkligen en häftig känsla att inse att något har hänt där i klassrummet. Att en elev plötsligt förstår och ställer den alldeles rätta frågan. Det blir en dialog. Interaktionen fungerar och vi strävar mot samma mål.

Hon kallar det ett halleluja-moment och hon menar att läraren behöver vara reflekterande för att notera det.

– När läraren gjort det behöver han eller hon sätta ord på varför det blev så. För om det hände då så kan det hända igen.

Ivana säger att det är just detta som är hennes mål och hon vill ge sfi-lärare teoretiska och praktiska verktyg för att uppnå det.

– Det är ju läraryrkets hela väsen.

Sedan mars 2020 sker all vuxenutbildning huvudsakligen på distans på grund av covid-19 och i samband med det lanserade Ivana då sitt första webbinarium.

– På det stora hela har jag klarat mig bra. Det fungerar.

Ivana avslutar intervjun, som mer liknar ett spännande samtal, med att konstatera att det är just nyfikenheten som alltid varit hennes drivkraft.

– Den nyfikenheten består. Det spelar ingen roll att jag varit lärare i 30 år. Det är en verklig skatt som såväl lärare som andra ska värna och vattna, som om nyfikenheten vore en blomma.