”Skrivandet är min medicin”

Text: Annsofie Engborg. Foto: Nick Bernberg

[2021:09, 2021-09-15] Efter sju-åtta år i Sverige väcktes Kadir Merals lust att skriva. Formuleringarna växte inledningsvis fram i tankarna på kurdiska. Men att få det till ett skönlitterärt skriftspråk på svenska var en större utmaning än han trodde, berättar Kadir Meral. Istället lät han läsningen ta överhanden.

I likhet med många andra författare beskriver Kadir Meral skrivandets terapeutiska effekt. Han beskriver skrivandet som en medicin. Under studietiden, på universitetet, insåg han att han började tänka på svenska. Svenska språket tog över och den språkliga formuleringsförmågan nådde nya höjder.

I sina funderingar kring dagens sfi-undervisning där formella texter tenderar att få stort utrymme, resonerar han kring möjligheten att låta kommunikation och subjektiva texter få större utrymme än grammatik och formellt bundna texter. Han ser också värdet av att få skriva krönikor och noveller på sitt modersmål och sedan arbeta med att översätta dem till svenska.

Idag är författaren Kadir Meral är aktuell med en ny roman, Mullbärsträdet i Aleppo, och med bara dagar kvar till årets Bokmässa får Sfi-lärartidningen möjlighet till en intervju.

När, var och hur väcktes din lust att skriva?

– Lusten att skriva väcktes i takt med att jag lärde mig svenska språket, började besöka biblioteket och läsa skönlitteratur. Jag kom från en liten kurdisk by med ett hem som saknade böcker, med mamma som var analfabet och pappa som hade gått i skolan bara fem år. Den enda boken som fanns hemma var koranen. Därför var bibliotekshyllor fyllda med böcker här i Sverige som godis för mig. Dessutom kunde jag plocka på mig av detta godis helt gratis.

– Författare som Teodor Kallifatides, J.M. Coetzee och Kerstin Ekman inspirerade mig att själv börja skriva. Nu pratar jag om åren efter gymnasiet då jag hade bott i Sverige sju, åtta år. När jag gav mig in på banan att börja skriva mitt första utkast till roman, insåg jag hur svårt det var. Min svenska var inte så utvecklad som jag trodde. Det blev jag bittert varse om. Att vara duktig och verbal i talspråket var en sak, men att skriva längre skönlitterära texter krävde ett annat djup i språket. Tankarna och formuleringarna fanns inom mig, fast på kurdiska, och det var inte lätt att formulera dem på svenska. Det var frustrerande som att klättra uppför en hal vägg. Det slutade med att jag lade skrivtankarna åt sidan några år. Men läsandet av skönlitteratur fortsatte jag med.

Vad har skrivandet betytt för dig?

– Skrivandet har för mig varit en medicin, en ört med många goda egenskaper. Att skriva romaner, krönikor eller andra texter ger mig självförtroende. Det ger mig också makt, frihet och inte minst glädje. Det är en speciell upplevelse att kunna formulera sina tankar, sina känslor eller sitt budskap i olika format och att sedan veta att dessa texter skapar känslor, tankar och reflektioner hos läsarna. Jag brukar säga till mina elever att språk är det bästa redskapet som kan ge er makt, frihet och nyckel till integration.

– För mig som befinner sig i det så kallade ”mellanförskapet” mellan olika kulturer, normer och värderingar har skrivande också haft en terapeutisk effekt. En dikt i min privata diktsamling fungerar som att skriva en dagbok och öppna sitt hjärta. Orden som printas på papper får någon slags läkande kraft som balsam för själen.

Hur är det att skriva på ett språk som du har lärt dig i vuxen ålder?

– Att skriva på ett språk som inte är mitt modersmål och som jag lärde mig först i tonåren är omtumlande. Samtidigt som det är frustrerande att ibland inte kunna få fram de rätta formuleringarna så är det en euforisk känsla när jag väl lyckas. Med åren har det blivit lättare att skriva på svenska.

– Brytpunkten tror jag kom när jag började tänka på svenska. När och vid vilken ålder det kom vet jag inte. En dag upptäckte jag bara att jag tänkte på svenska. En häftig samtidigt vemodig känsla. Jag tänkte inte på mitt modersmål längre. Kurdiska tänker jag på när jag blir riktig emotionell eller när minnen från bandomen dyker upp i huvudet. Jag tror övergången kom i en period när jag var översköljd av svenska språket i vardagen. Jag studerade på universitetet, läste böcker och tidningar, såg på svensk teve, och hade många svenska vänner. Jag badade dagligen i språkets hav med att läsa, lyssna, tala och skriva.

– Slutligen vill jag säga: att skriva på ett språk som jag lärde mig i vuxen ålder ger mig en dos av stolthet. Det är styrka för mig men också för samhället som gett mig den möjligheten.

Din senaste bok heter Mullbärsträdet i Aleppo – vad handlar den om?

– Det är en samtidsroman som flätar samman flera människoliv. Den gestaltar livsöden, längtan efter frihet och kampen för levebröd. Huvudkaraktären Tareq har förlorat hela sin familj i ett bombanfall och yezidiska Zahra har varit i fångenskap hos IS som sexslav. Båda bestämmer sig för att fly till Sverige under dramatiska förhållanden. Sakta fördjupas deras relation, men båda plågas av sina minnen samtidigt som en hemvändande svensk jihadist riskerar att rasera deras trygghet.

– En resa som startar på sönderbombade gator i Syrien och fortsätter i de svenska skogarna. Men var slutar resan när faran Zahra och Tareq flydde ifrån dyker upp där de minst anade? Det får man läsa i boken. Ha ha!

I sfi-undervisningen är vanliga skrivövningar att skriva brev, skriva cv, reklamationer och korta meddelanden. Hur ser du att skrivundervisningen skulle kunna se ut i sfi-undervisningen?

– Jag har haft förmånen att följa sfi-undervisningen på Komvux på nära håll. Sfi-undervisningen har idag utvecklats och lärarna gör fantastiska insatser runt om landet. Men som du säger tenderar skrivövningarna på sina håll vara av mer formell karaktär som att skriva brev till myndigheter, sammanställa cv eller liknande texter. Jag tror det beror på lärarnas välvilja och ambition att kombinera nytta med nöje. Man är inte bara en lärare för dessa sfi-studerande, utan också blivit någon slags mentor, en handledare eller god man.

– Med en viss grad av ödmjukhet och tillförsikt skulle jag rekommendera att låta dessa språkstuderande elever öva i större utsträckning på mer lättsamma, icke formella texter som en dikt, en krönika eller en novell. De kan börja med att skriva på sitt modersmål och sedan få hjälp att omformulera på svenska. Det kan medföra en del frustration för de som inte behärskar svenska ännu, men det kommer också en hel del skratt och glädje under resan – skratt och glädje som gör språkinlärningen mer lustfylld. Det kommer utveckla deras språk och kanske väcka författardrömmar som en del bär med sig.

– Ett annat önskemål är att lägga mindre vikt på grammatik som tenderar hämma lusten vid språkinlärningen. Min mamma kunde efter sina sfi-studier rabbla satsdelar som ackusativobjekt, dativobjekt, subjekt och predikat, men hon kunde varken tala eller skriva svenska bra. Samtidigt är lärarna skyldiga att följa kursplanerna, det är där man kanske behöver göra förändringar. Språkets primära syfte är att kommunicera, och orden är våra redskap. I takt med att vårt ordförråd växer kan man lära sig grammatiken för att limma ihop dessa ord till fullständiga grammatiskt korrekta meningar. Jag menar vi rättar sällan ett tvåårigt barn som lär sig tala svenska men vi insisterar på att en nyanländ invandrare som bott i Sverige knappt ett år ska lära sig grammatik vid sina första steg i språkets landskap.

 

Om Kadir Meral

Namn: Kadir Meral

Ålder: 43

Utgivna böcker: Pojken som följer sin skugga (2019) och Mullbärsträdet i Aleppo (2021)

Tankar om betydelsen av att skriva och berätta: Litteratur är för mig som en vacker dekorerad lykta i livets mörka landskap. Förutom att den underhåller mig hjälper den mig att förstå livets olika företeelser. Jag växer som människa både när jag skriver och när jag läser litteratur. Ju fler som skriver och ju fler som läser desto mer upplyst blir världen.

 

Fyll i dina kontaktuppgifter och ta del av våra bästa skrivtips månad för månad.

  • This field is for validation purposes and should be left unchanged.