AI:s doxa utgör ett demokratiskt hot

Text: Andreas Kjörling.

Att AI har kommit för att stanna råder det ingen som helst tvekan om. Helt etablerad är den dock ännu inte vilket märks på dels den debatt som förs kring fördelar, nackdelar och inte minst potentiella användningsområden och dels på de många framsteg och nya versioner som i kontinuerlig ström lanseras med lovord om nya möjligheter och förmågor.

För utbildningsväsendet har utgör AI både en stor utmaning och en stor möjlighet. Lärare och pedagoger världen över på alla nivåer försöker nu hålla jämna steg med studenterna som kan ta AI till sin hjälp att producera texter, skriva tentor och lösa andra uppgifter. Kan de (eleverna) så kan vi säger lärarnara och tar AI till hjälp att både skapa uppgifter och rätta desamma. Den digitala framfarten är dock inte oproblematisk och ger fog för kritiska röster vars stämmor dessvärre klämtar allt för svagt i det överröstande artificiella bruset.

Den akademiska isomorfismen

Mats Alvesson skrev i DN (9/2-24) om en högskola på dekis, där studierna sätter allt mindre spår i studenterna. Alvesson menar att det numer krävs en högskoleexamen för att få jobbet men inte för att utföra det, och jag är böjd att hålla med. In en högskole- och universitetsvärld präglad av ekonomistyrning är genomströmning ett ledord. Staten betalar ut pengar till läroverken i relation till antalet examinerade och godkända studenter. Även om det är problematisk i sig är det i förekommande sammanhang inte det jag ser det som mest bekymmer­samt.

Nej, minst lika anmärkningsvärt är den akademiska isomorfismen som tränger allt längre ner i åldrarna (ordet isomorfism kommer från grekiskan och kan översättas med likformig). Den akademiska isomorfismen tar sig i uttryck genom den form som de elev- och studenttexter som förväntas produceras. Trots att alla inte behöver, eller i vart fall inte borde, bli akademiker ska texter i form av akademiska uppsatser produceras numer inte bara på magister och kandidatnivå, utan även på gymnasienivå och till viss del även högstadienivå om än med ett något enklare innehåll. Kunskapen att producera en uppsats blir till ett ändamål i sig snarare än den kunskap som uppsatsens innehåll förväntas representera och mäta. Det blir i det närmaste ett krav på en pastisch av det stundande yrkeslivet som väntar individen. Precis som Alvesson säger, det krävs en examen för att få jobbet men inte att utföra det.

Djupinlärningen och det heterodoxa tänkandet

Etter värre blir det därför, menar jag, när AI på bred front nu revolutionerar utbildningsscenen.

Det finns nämligen inget intelligent med den artificiella intelligensen, då den inte beror av ett eget tänkande utan av så kallad djupinlärning. Det är alltså en uppsjö av olika media såsom exempelvis texter och andra media, som vi själva producerat, som ligger till grund för det som AI sedan genererar. Ju mer som förekommer av något desto mer sannolikt är det att AI reproducerar det. Därmed representerar AI inte en helhet av samhället, utan det som algoritmerna utsatts för mest. Det som vi till vardags kallar för vedertagna sanningar; doxa.

Kombinationen av AI och den akademiska isomorfismen blir därmed alltmer problem­atiskt än det två är för sig. AI blir en doxans katalysator, där ett kritiskt förhållningssätt, ett heterodoxt tänkande, går förlorat. Texter produceras och bedöms, i utbildningens namn, enligt en självuppfyllande profetias logik.

Samtidigt som AI skapar den chimär av kunskap som krävs för att få anställningen (inte för att utföra arbetet), hotas också det kritiska och analytiska tänkandet. Trots att just ett kritisk och analytiskt tänkande utgör en av all utbildnings mest fundamentala grundvalar, riskerar vi därmed istället att gå en tid till mötes där vedertagna sanningar och normer likt Münchhausen lyfter sig själv i sitt eget hår. En tid där demokrati i form av mångfald, inkludering och emancipation i Orwells anda marginaliserats till skuggad obefintlighet i det offentliga rummets förlorade upplysning.

Andreas Kjörling, sociolog & doktorand