Att driva processen framåt

Text: Andreas Kjörling.

En avhandling kan antingen bestå en monografi, d.v.s. ett enda verk där doktoranden behandlar det ämne som är föremål för avhandlingen, eller en s.k. sammanlagd avhandling bestående av akademiska artiklar och en introducerande kappa. Det senare är numer det vanligare. Artiklarna författas tillsammans med handledare för att sedan skickas in till väl vald akademisk journal och granskas anonymt inför en eventuell publicering. Något som i sig även det är synonymt med kommentarer, revidering och i värsta fall även refusering. Vid tidpunkten för disputation förväntas en viss kvot vara fylld. I mitt fall utgörs den av, utöver kappan, 60 hp avklarade studier, två publicerade artiklar, en inskickad artikel som inte behöver vara accepterad samt ett färdigt artikelmanus. Fyra år har man på sig, fem om man som jag även undervisar tjugo procent av tiden.

I teorin kan det tyckas som en relativt linjär process. Men med delar av facit i hand kan jag säga att så knappast är fallet; som så ofta när teori möter praktik. Trots att en artikel har flera författare så är det i förekommande fall doktoranden som skriver. Handledarna läser och skriver kommentarer, doktoranden reviderar manus och lämnar det än en gång till sina handledare. Om och om och om igen. Det är i detta, vad som kan tyckas som ett evighetsmaskineri, där värdet av god och konstruktiv återkoppling gör sig extra tydligt.

För att detta verkligen ska fungera krävs dock att samtliga författare, alltså både den skrivande doktoranden och de kommenterande handledarna, delar vissa grundläggande uppfattningar om forskningsteori, om metod och därmed också om artikelns grundläggande natur. Detta är allt annat än enkelt när olika forskningstraditioner möts.

Inte blir det lättare när kommentarerna tycks grundande i egna viljor av att sätta sin egen prägel, snarare än en gemensam ambition av att i samförstånd driva processen framåt. Åter­kopp­lingen tar sig då snarare i uttryck av en hinderbana där den skrivande processen blir till ett uthållighetstest perpetuellt prövandes trägen (läs doktoranden).

Att ge konstruktiv återkoppling är en väl avvägd blandning av att ömsom skjuta på och ömsom dra i rätt riktning. Jag har tidigare i Sfi-lärartidningen (januari 2024) skrivit om rättning i form av negativ och positiv evidens, där den senare visar på möjligheter medan den förra enkom visar vad som är fel. Den franske barnboksförfattaren Antoine Saint-Exupéry skrev ”den som vill att någon ska bygga en bok ska berätta om havet”. Det handlar med andra ord om att inspirera för att väcka den inre lusten att utveckla det som utvecklas bör. På samma sätt handlar återkoppling om att inte bara tala om vad som är rätt och fel, utan att även förstå vad eleven strävar efter, möte denne där eleven är, och tillsammans nå nya kunskapshöjder.

Andreas Kjörling, sociolog &doktorand