Vad säger forskningen?

Att rätta och ge återkoppling

Text: Andreas Kjörling

Det som till vardags kallas för att rätta innebär en korrigerande återkopplande och är föremål för en pletora av forskning sprungen ur olika teoribildningar kring andraspråksinlärning. Själva återkopplingen kan delas in i negativ respektive positiv evidens. Negativ evidens gör gällande vad som, inom ramen för det nya språket, inte är möjligt. Positiv evidens, å andra sidan, gör gällande vad som, inom ramen för det nya språket, är möjligt. Här görs också en skillnad mellan deklarativ kunskap och procedural kunskap. Den deklarativa kunskapen omfattar kunskap om språket som sådant, t.ex. ordkunskap, medan procedural kunskaper omfattar förmågan att använda språket. Ur ett kognitivt perspektiv hjälper den korrigerande återkopplingen eleven att pröva både sin deklarativa och sin procedurala språkförmåga. Med det sagt är interaktionen mellan lärare och elev av stor vikt, då det är genom interaktion som eleven ges möjlighet att omformulera, bekräfta och utveckla sitt språkbruk.

Kognitiv språkinlärning

Inom ramen för kognitiv inlärning av ett andraspråk görs en distinktion mellan ett naturligt förvärvande av det nya språket (vardaglig kontext) och ett instruerat förvärvande (undervisningskontext) samt vilken typ av rättande återkoppling som ges; är den explicit eller implicit, är den grundad i positiv eller negativ evidens, tjänar den till att hjälpa inlärningen eller utövandet? Vidare har flera decenniers forskning lagt grunden för olika modeller för att förstå och utveckla den kognitiva språkinlärningen.

Monitormodellen gör gällande att elevens undermedvetna modus tillgodogör sig det nya språket genom att lyssna och plocka upp ord, fraser och betydelser allt eftersom men även genom ett medvetet modus studera det nya språket. Enligt monitormodellen finns dock ingen direkt koppling mellan de två modus. I kontrast till monitormodellen finner vi Output-modellen som gör gällande att utveckling av språkkunskaperna snarare sker genom användandet och raffinerandet av den befintliga förmågan. Detta kan till exempel gälla användandet av korrekt grammatik genom en möjlighet att modifiera tidigare kunskaper. En distinkt skillnad mellan de två modellerna är att den senare endast, eller i vart fall huvudsakligen, görs giltig inom ramen för ett instruerat förvärvande av språkkunskaper.

Uppmärksamhetsmodellen har vissa gemensamma drag med monitormodellen, i så bemärkelse att den bygger på inlärning genom lyssnande. En distinkt skillnad är dock att den senare kan appliceras på både ett naturligt och instruerat förvärvande av det nya språket. Genom riktad uppmärksamhet kan eleven göras medveten om skillnader mellan ett korrekt språkbruk (input) som eleven lyssnat till och ett eventuellt inkorrekt språkbruk (output). Inlärningsprocessen för uppmärksamhetsmodellen är därmed att betrakta som explicit. Dock saknar modellen hänsyn till möjligheten att processa implicit återkoppling eller vad ett eventuell fortsatt processande av återkoppling innebär i relation till tidigare kunskaper.

Interaktionsmodellen är något av en utveckling av tidigare modeller där hänsyn tas till både input och output. Modellen är grundad i de neurologiska processer som sker genom stimuli (input) och hur dessa processer påverkar elevens uppmärksamhet i relation till tidigare kunskap (befintliga neurologiska banor) samt hur specifik information påverkar elevens individuella språkutveckling. Interaktionsmodellen är väl lämpad att applicera på både inom ett naturligt och ett instruerande förvärvande av nya språkkunskaper.

Återkoppling och rättning

Så vad säger då forskningen om vikten av rättning, återkoppling och dess betydelse för elevens framtida språkutveckling? Ja två saker är helt säkra; dels att forskningen inte är enig, och dels att värdet av rättande återkoppling skiljer sig beroende var i inlärningskurvan eleven befinner sig.

Är eleven i början av sin språkinlärning är både monitormodellen och uppmärksamhetsmodellen av relevans. Här spelar inte den korrigerande återkopplingen lika stor roll då det för eleven handlar mer om att ta till sig språket i sin helhet, börja lära sig ord och uttal som byggstenar för djupare kunskaper.

Den elev som däremot kommit en bit på vägen, kanske till och med studerar svenska med fokus på ett specifikt yrke kan ha stor nytta av korrigerande återkoppling. Inte minst då det sannolikt är större chans att eleven kan tillgodogöra sig kritiken och utveckla sitt språk med hjälp av densamma. I teorin innebär det att eleven då kan processa ny input som en korrigerande återkoppling innebär och sedermera kunna jämföra nya sätt att formulera sig (ny output) med tidigare.

Sammantaget beror värdet av korrigerande återkoppling alltså på bland annat grad av elevens språkliga medvetenhet, förmåga att processa information, pröva hypoteser och ur ett metaperspektiv formulera språkliga regler att förhålla sig till.

Text: Andreas Kjörling, doktorand och författare

Källa: The Cambridge Handbook of Second Language Acquisition