Den språkliga diskursen
Text: Andreas Kjörling.
[2023:05, 2023-05-15] Språket har i den västerländska filosofin alltid spelat en central roll. Först i talad form och sedermera i skriven form. Analys av språket och dess faktiska innebörd och användande ökar både förståelsen och handlingsutrymmet.
Att lära sig ett nytt språk är en sak, att bemästra det är en annan. Språket har genom den västerländska filosofins historia alltid spelat en central roll. Aristoteles, Sokrates och andra filosofer i antikens Grekland såg det talade ordet som det främsta. Att skriva något var blott en återspegling av tanken och betraktades därför som sekundärt. Långt, långt senare skulle böckerna göra sitt intåg. Först som handskrivna verk framställda i liten skala och i varierande utförande. Marco Polos dagböcker skrevs av så många gånger (i en för sin tid stor upplaga) att ingen till sist visste vilken version som faktiskt utgjorde originalet.
Med boktryckarkonsten och sedermera ångpressen kom andelen böcker i Europa att mångfaldigas. Det tryckta ordet hade gjort sitt intåg på bred front i form av pamfletter, tidningar och böcker. Upplysningen tillskriver vi 1700-talet, men det är under 1800-talets mitt och andra hälft som det tryckta ordet verkligen når gemene man i ländernas respektive olika hörn. Något som också bidrar till framväxten av tanken kring det för nationen gemensamma språket och med det nationalromantiken, många gånger med blicken i den historiska backspegeln längtansfullt spanande mot antiken.
Under det unga 1900-talets modernism är det därför föga överraskande att lingvisten och tänkaren Ferdinand Saussure ser språket som den centrala delen i varje samhälle. Språket, menade Saussure, ska förstås som signifierande (ordet) för något som är signifierat (tinget) och lägger grunden för strukturalismen. När antropologin sedan växer fram i det koloniala samhället utgör språket och strukturalismen centrala delar i den västerländska förståelsen av den för dem nya världen.
Postmodernismens dekonstruktion
I takt med att stora delar av den etablerade samhällsordningen under den tid vi känner som postmodernismen (ca 1960–1980) ifrågasätts, kommer också strukturalismen inom språket att ifrågasättas. Filosofen Michel Foucault påvisar i sitt magnum opus Kunskapens arkeologi hur språkets användande i talad och skriven form genom historien präglats av sin tid, och därmed också förändrats. Det är genom Foucault och hans efterföljare Jacques Derrida som begreppen diskurs och dekonstruktion gör sitt intåg på den intellektuella scenen.
Till skillnad från de strukturalistiska föregångarna menade Foucault att betydelsen (det signifierade) av ett ord (det signifierande) är flytande och styrs av hur, när och av vem ordet används. Foucault har lika ofta refererats till som han har kritiserats för att vara både svårförstådd och diffus.
Själv ser jag den historisk kontexten som Foucault lyfter fram i många av sina texter som det största värdet. Mer handfast, om än inte mindre komplicerat, är Derridas teorier kring dekonstruktion. Genom den klassisk litteraturen illustreras de språkliga labyrinterna där ord och betydelse inte är helt flytande utan snarare kretsas kring noder skapade ur en förståelsens konsensus. Genom en dekonstruktion av litterära texter och ordens förmodade betydelse kan vi dissekera, analysera och tolka språket. Talar vi till exempel om en stol eller ett bord så är den kollektiva förståelsen tämligen tydliga kring vad vi menar. Om vi däremot försöker oss på att distingera mellan en kopp och en mugg blir det betydligt mer flytande. En dekonstruktion av språket bjuder även in till ifrågasättande av traditionella motsatspar så som exempelvis uppåt och neråt, manligt och kvinnligt, inne och ute etc. Med andra ord ifrågasätter dekonstruktionen traditionella dialektala konstruktioner, som exempelvis antingen/eller, och gör istället gällande att något kan vara både och.
Ta makten över språket
Foucault är känd för sina teorier kring makt som något flytande människor emellan. Här spelar språket ofrånkomligen en viktig roll i befästandet av den hegemoni som uppstår i maktens stratifierade obalans, något som även identifierades av filosofparet Laclau och Mouffe under 1980-talet.
Kan man då ta makten över språket? Både ja och nej. Att ensam hävda att ett ord ska ha en viss innebörd är väldigt svårt. Inte minst om språket inte är ett modersmål. Däremot kan träning i ett reflexivt användande av både modersmålet och ett främmande språket bidra till att bättre kunna använda det, tolka det och därmed manövrera det.
Vad innebär till exempel egentligen ord som kris, lyx, plikt, arbete? Poängen här är att det inte någon som säkert kan säga exakt vad de olika orden innebär – varken elev eller lärare – men genom att bjuda in till diskussion i klassrummet görs språket levande. Sociala och kulturella bakgrunder borgar för olika tolkningar. En diskussion bjuder därför också in till en reflexiv förståelse av språket där eleverna kan utveckla en förståelse för varför de tolkar och förstår vissa ord på ett visst sätt. Ett stort steg i riktning mot att bemästra både det nya och det egna språket.
Andreas Kjörling, sociolog och författare