Erfarenheter från skrivande på A-kursen

”Det är inte bara att sätta sig och skriva”

Text och foto: Johan Lundmark, Utbildnings- och jobbcenter i Uppsala

Men vad är skrivande för den som precis lärt sig grunderna i att läsa och skriva, för den som precis förstått att krumelurerna på ett papper kan användas till något (som en tidigare kollega beskrev det en gång)? För den som har den fantasi som behövs och all kunskap om det som ska skrivas om, men där språk och skriftspråk står i vägen.

Om man ska gå till sin egen erfarenhet kanske man kommer närmast om man tänker på när man själv studerade exempelvis tyska, franska eller spanska som helt nytt språk, när man trevande försökte tillämpa några ganska enkla grammatiska strukturer och använda sig av ett ganska begränsat ordförråd. Men här fanns en förståelse av textuella genrer, av formell grammatik och att följa instruktioner i skolans värld. Något som eleverna på A-kursen ofta saknar.

Många av eleverna har varit illitterata och alla elever har kort utbildningsbakgrund. Flera av eleverna har gått en hel, eller i alla fall påbörjat en, alfabetiseringskurs innan de kommer till klassen jag undervisar. En naturligt stor del i undervisningen på A-kursen blir läs- och skrivträning. Och att skriva, är min erfarenhet, är betydligt svårare än att läsa.

Pratar vi om att skriva kan det handla om att stava ett ord de kan uttala och känner till betydelsen av. Det ska vara ord de inte lärt sig som ordbilder. Jag säger ordet, till exempel ordet ”bröd”. Sen får de säga ordet flera gånger högt. Nu ska de försöka skriva det. Till en början kanske de skriver ”beod”. Det kan verka som att eleven inte har skrivkunskaper, inte kan bryta ner ordet som uttalas i enskilda ljud, för att därefter skriva ner det på ett papper. Men här har eleven uppmärksammat att ordet faktiskt innehåller bokstäverna b och d. Och dessa bokstäver kommer dessutom i rätt ordning. Eleven är på god väg.

Med detta som bakgrund kan det kännas avlägset att ge eleverna en mer avancerad skrivuppgift. Men eleverna har, trots sina begränsade läs- och skrivkunskaper, i uppgift att varje vardag skriva dagbok, och de skapar meningsfulla texter!

Hur det då möjligt? Jo, dagboken innehåller naturligt det som de träffar på i sin vardag, som också är föremål för en stor del av övrig undervisning. Och ja, eleverna behöver stöd. Eleverna får exempeltexter, vi skriver gemensamt dagbok med eleverna på tavlan, eleverna läser högt för varandra, de får individuell återkoppling veckovis och de har ett ark med användbara ord att tillgå som vi jobbar med. Arket rymmer ord och fraser som ”ta bussen”, ”soligt” och ”trött”.

I början är texterna korta och mycket enkla, men de blir bättre för varje gång. Och det roligaste med att låta eleverna skriva dagbok är att se progressionen! Det är med stöd och möda, men det går!

./.