Krönikör: Morena Azbel Schmidt

Erkännandet – blott en gottgörelse?

Text: Morena Azbel Schmidt

[2023:03, 2023-03-15] Vi har fem i lag erkända nationella minoriteter i Sverige, och jag har funderat över hur det blev just dessa grupper av svenskar, som genom en etnisk-kulturell-språklig definition särskiljs från majoritetsbefolkningen. Av det lagstadgade erkännandet följer dessutom en bindande förpliktelse för myndigheter och andra samhällsinstitutioner att främja respektive minoritetsspråk.

Det är än så länge en öppen fråga, huruvida man har omsatt ambitionen med lagen till att den verkligen påverkar människornas dagliga liv, exempelvis i skolan och förskolan.

Jag tycker det känns mer som att man med erkännandet framför allt slätade över för att gottgöra den diskriminering och förföljelse som olika grupper av svenskar har fått utstå under lång tid.

Att erkänna människornas särart genom att sätta guldstjärna på folkdräkterna.

Det tycks tyvärr har lett till att utpekandet av nationella minoriteter snarare bidragit till att stigmatisera både dem och andra språkliga minoriteter, i princip alltså alla de människor som inte har svenska som modersmål, utan eftertanke hur nu detta skulle definieras.

Å ena sidan är det självklart att alla människor har rätt att lära sig alla språk, de är uppväxta med, använda dem i skolan och det offentliga livet, och ingen ska få straffas eller diskrimeras för det.

Lika självklart ska litterära verk, skrivna på exempelvis samiska och utgivna i Sverige räknas till den svenska kulturskatten.

Å andra sidan används urskiljandet av de nationella minoritetsspråken idag av politiskt inflytelserika krafter för att ställa dem mot andra grupper av svenskar, företrädesvis vissa ”invandrare”.

Det är en kulturell söndra-och-härska taktik, som jag finner djupt olustigt.