Fenomenologiska perspektiv på samtalet

Text: Andreas Kjörling

Varje varseblivning är konstruerad av perceptioner. Dessa perceptioner beskrev filosofen Edmund Husserl som en dynamisk process och delar in dem kronologiskt i retention och protention. Retention är det kontinuerliga varseblivandet i det konti­nuerliga nuet, som alltså bygger på tidigare erfarenheter. Protention är en kontinuitet av den implicita ante­cipa­tionen, alltså vad som givet kontexten och tidigare varseblivningar är för­väntat av den subjektiva individen. Prefixet re markerar det som varit och prefixet pro av det som komma skall. Husserl ([1931] 2016, s. 69) skriver i Cartesianska meditationer:

Till exempel hör till varje yttre varseblivning en hänvisning från de egentligt varseblivna sidorna hos föremålet till de med-menande, ännu icke varseblivna sidorna som bara är förvänt­ade och föregrips i en icke åskådlig tomhet – som de som ska varseblivas, en ständig protention som i varje varseblivningsfas får en ny mening.

Varje enskild varseblivning innehåller en inten­tionalitet. Begreppet är centralt i Husserls fenomenologi och kan förklaras med menings­fullhet och meningsstruktur, alltså vad något avser. För att förstå intentionalitet i en varseblivning menar Husserl vidare att den senare delas i fraktioner. Dessa kallas epoché (gr. ἐποχή) och tar sitt namn från antikens grekiska där det fritt översatt betyder ’avvaktande av omdöme’, men i Husserls fall snarare betyder fraktion. Än en gång finner vi en liknelse i det svenska ordet epok, som förvisso avser en betydligt längre tid men likväl har en temporär referens. Vårt perceptiva medvetande kan liknas vid en snöboll som växer med varje ny upplevelse vi kan lämna till den mentala samlingen. Nya perceptioner som är snarlika tidigare perceptioner, alltså i linje med något vi upplevt tidigare, kallas apper­ception då de läggs till de tidigare perceptionerna och skapar vad Husserl kallade horisonter. Än i dag i vardagligt tal säger vi att vi ska vidga våra vyer, eller horisonter, när vi ska lära oss något nytt eller ta oss an ett problem på ett nytt sätt. Den framväxande bilden av intentionen struktureras genom minst fem karaktäristika; (1) subjekt, (2) målet, (3) fokus, (4) formalia och (5) relevans (Zahavi, 2012, s. 401).

(1) Subjektet är källa och/eller bäraren av budskapet, medan (2) målet är den det riktar sig till. (3) Fokus är det som är föremål för vår uppmärksamhet. Om vi är ense om att vädret är dåligt, är det vädret som är fokus. Likaså om katten är snäll så är det katten som är fokus. (4) Formalia är det som kategoriserar objektet, e.g. fyra tassar, en svans och päls eller att det är ett husdjur. Kort sagt det som gör målet, alltså föremålet värt uppmärk­sam­heten. Det är genom formalia som en epistemologisk sanning (ett faktum, alt. en doxa) kognitivt fastställs. Det är alltså här som konsensus skapas. (5) Relevans avgör om övriga fyra karaktäristika över huvud applicerar till respektive person. Är någon allergisk kan katten vara farlig för hälsan, huruvida den är snäll är då till exempel inte relevant.

Relationen mellan de olika karaktäristikan rationaliserar en persons attityd och upple­velse av något. Genom att i interaktion förmedla dessa ingår vi i vad vi kallar kommu­nika­tion, före­trädelsevis genom skrift eller tal (men även genom ickeverbal kommu­­nikation). Filosofen Martin Heidegger ([1927] 1993, s. 406) skriver:

Till talet tillhör talaren, inte som orsak till verkan, utan snarare är det så att i talet har talaren sin närvaro. (Egen övers.)

Interaktionen i samtalet

I samtalet skapar vi social interaktion som leder till vad den engelske sociologen Anthony Giddens, influerad av Husserl, kallar strukturering; en ömsesidig herme­neutik verk­sam genom inten­tioner i interaktion människor emellan. Den ömsesidiga hermeneu­tiken är möjlig eftersom två människor kan förstå varandra som interagerande agenter, alltså deltagare i en kommunika­tion. De strukturer som bildas är i kontinuerlig trans­formation och bildar stän­digt nya strukturer. Niklas Luhmann, även han influerad av Husserl, utarbetade å andra sidan en systemteori grundad i en gemen­sam kodifiering av språket. För­ståelse skapas alltså genom reflektion. Enligt Luhmann finns det sociala systemet bara genom reci­proka förvänt­ningar. Därmed är det den interaktiva meningen som är föremål för socio­logisk analys. Således fokuserar hans teori endast på interaktion såsom händelser i en symbolisk inter­aktionism. Den symboliska interaktion­ismens system är självupp­fyllande och själv­producerande i vad som kallas autopoiesis; själv­tillblivelse[1].

En kodifierad informationsprocess i flera lager skapar teori för diskursiv kunskap, här illustrerad i figur 1. Den lägsta nivån kan användas för mätning genom exempelvis enkäter, medan mellannivån illustrerar informationsprocesser, där mening i form av latenta strukturer skapas genom informationens (hypotetiska) innehåll. Av dessa strukturer beror kommande informations­utbyte, här illustrerat i den översta nivån. Positioneringen av info­rma­tion i mellan­nivån äger kontinuerligt rum medan den tredje och översta nivån beror av strukturering över tid och kan således ge förklaring till sociala fenomen. Sociala (kommunikativa) system består alltså av flera lager av reciproka utbyten där händelser skapar Shannon-lik information i bemärkelsen att det i varje utbyte finns dels mening och dels en grad av entropi, i.e. eventualitet (eng. contingency); entropin möjliggör ett svar. Hade det inte funnits någon entropi alls vore kommunikationen död då inget behov av svar finnes. Ordning (negentropi) skapas ur oord­ning (entropi) och att en social kontaktyta skapas genom mänsk­liga inter­ak­tioner i vad som kallas dubbel eventualitet. Dessa inter­personella system upprätthålls genom rela­tioner, utbyte av tjänster och varor samt utbyte av kunskap. Relationer utgör således depåer av social energi[2]. Det är också här en högre form av tillhörighet skapas. I Heideggers ([1927] 2013, s. 145) Vara och tid läser vi:

Denna med medvaron på förhand konstituerande upplåtenheten av andra hör följaktligen också till betydelsefullheten, det vill säga världsligheten såsom fastlagd i det existentiella för-vars-skull.

Sätter vi då det här i ett större sammanhang ser vi att såväl energin som relationerna beror vidare av var i det strukturella systemet agenterna befinner sig, vilket öppnar för en trippel eventualitet (eng. triple conting­ency) med hänsyn till en tredje part i form av åhörare; önskad och därmed legitim eller oönskad och därmed konstruktivistisk. I kommunika­tiva sociala system är en handlings betydelse inte bero­ende av dess subjek­tiva mening eller syfte för berörda agenter, utan av handlingens objek­tiva definition av det sociala system i vilken den utförs. Den konstruk­ti­v­istiska kontext som utgör relationerna i det sociala systemet möjliggör därmed för tredje part att, genom kommen­tarer och kommunikation, bidra till meningsskapandet av de utförda hand­ling­arna. Agenter och tredje part är alltså alla del av samma sociala system, vilket därmed också innebär att makt och upplevelsen av kontroll beror av acceptansen av den defi­nierade verklig­heten, i.e. de utförda handlingarna. Ju mer kommunikationen är föremål för en koordinerad meka­nism, desto mer koncentrerad blir makten och därmed dels upplevelsen av kontroll och dels kontroll över makten i sig. Med andra ord vad som uppfattas som sant och riktigt.

Andreas Kjörling, författare & sociolog

Figur 1. Kodifierad informationsprocess.

Referenser

Heidegger, M. (1927). Vara och tid (J. Jakobsson, Övers.). Daidalos.

Heidegger, M. (1993). Basic writings: From Being and time (1927) to The task of thinking (1964) (D. F. Krell, Övers.). Harper San Francisco.

Husserl, E. (1929). Cartesianska meditationer: En inledning till fenomenologin (D. Birnbaum & S.-O. Wallenstein, Övers.). Daidalos.

Leydesdorff, L. (2000). Luhmann, Habermas and the theory of communication. A previous version of this paper was presented at the World Congress of Sociology, Montreal, August 1998 (Sociological Abstracts 98S35047/ISA/1998/12288). Systems Research & Behavioral Science, 17(3), 273–288. https://doi.org/10.1002/(SICI)1099-1743(200005/06)17:3<273::AID-SRES329>3.0.CO;2-R

Maturana, H. R., & Varela, F. J. (1980). Autopoiesis and cognition: The realization of the living. Reidel.

Zahavi, D. (2012). The Oxford handbook of contemporary phenomenology. Oxford University Press.

[1] Begreppet är hämtad från den chilenske biologen Humberto Maturans (Maturana & Varela, 1980) förklaring för definitionen av liv har sitt ursprung ur neuro­psykologin; hjärnans funktion kan inte förstås genom input/output utan genom att det neurala nätverket processar input som avvikelse och således kan skilja signal från brus och därmed skapa en struktur (Leydesdorff, 2000).

[2]Ju större ett socialt system är (det största kallar vi samhället) desto svagare är den lagrade sociala energin och desto högre är entropin, vilket föranleder vad som kallas social fission, alltså en klyvning i två eller flera delar i vilka ordning (negentropi) åter kan tillta genom social inter­aktion och lagring av ny social energi.