Från flerspråkighet till transspråkande

Text: Andreas Kjörling.

I vårt avlånga land Sverige talas närmare två hundra olika språk. Det kan alltså inte råda någon som helst tvekan om att vi är ett flerspråkigt land, trots att många fortfarande betraktar svenskan som det enda gällande språket. Något som inte är fallet. I Sverige finns även sex minoritetsspråk. Kan du räkna upp dem?

Att vara flerspråkig kan innebära olika saker beroende på perspektiv. De två per­spektiven är naturligtvis inte helt olika, men har stor betydelse för individen beroende på vilket av dem som anammas. Flerspråkighet kallades förr ofta för tvåspråkighet, eftersom man i forskningen tidigare utgick från att individen (som mest) studerade och behärskade två språk. Lyckligtvis har detta förlegade synsätt ersatts av ett mer samtida, där det inte är ovanligt att barns föräldrar talar olika språk och kanske till och med bor i ett land med ett tredje språk.

Enligt det gamla synsättet menade man också att individens inlärning av ett andra språk påverkade, antingen (och förmodligen) negativt eller positivt på det första språket. Genom globalisering och människors ökade rörlighet har den tidigare synen på språkinlärning nu ersatts av ett dynamiskt perspektiv, där synergier och styrkor lyfts fram i den dubbla språk­inlärningen. Dels, förstår man nu att de olika språken inte används urskillningslöst i lika stor utsträckning utan att användningen snarare beror av tillfälle och sammanhang. Dessutom är det numer vedertaget inom språkforskningen att inlärningen av två språk inte, så att säga, utgörs av två parallella fåror, utan snarare hänger samman genom semantiken. För det är ju genom semantiken som vi ger namn till ting; signifierande till signifierad, och tingen är ju desamma oavsett språk. Därmed sagt finns det en dynamisk och synergisk styrka i flerspråkigheten, snarare än en dikotomisering mellan ett språk och ett annat. Det är här vi finner transspråkandet.

En transspråkig emergens

Traditionellt har tvåspråkighet betraktats som en fas mellan ett språk (ofta också betraktat som mindre värt) och ett annat språk. Därför är det inte förvånande att tidigare forskning ofta lyft negativa aspekter och begränsningar av två- eller flerspråkighet. Dels beroende på fördomar om det redan talade språket och dels utan hänsyn till socioekonomisk strata bland de tvåspråkiga. Trots att det själva verket visat sig vara tvärt om! Lyckligtvis har tiderna förändrats och sedan 1960-talet har mer än två hundra empiriska studier gjorts som alla visar på positiva aspekter av flerspråkighet. Genomgående ses fördelar för elevernas språkliga, kognitiva och kunskapsmässiga utveckling.

Genom att studera tvåspråkiga barn i Sydafrika har man kunnat visa på att den semantiska förståelsen (alltså vad ordet faktiskt betyder) är större hos flerspråkiga, i jämförelses med enspråkiga som är begränsade till den fonetiska egenskaper (alltså hur ordet låter). Likaså förstår flerspråkiga snabbare den symboliska funktionen i språket, där flera ord och uttryck kan betyda samma sak. Något som i sin tur gynnar abstrakt tänkande. Flerspråkiga har därför dessutom visat sig vara bättre på att resonera genom en större verbal originalitet och bättre divergent tänkande. Kort sagt, flerspråkiga har ett rörligare och skarpare intellekt med mer kreativitet än enspråkiga. Genom att intellektuellt röra sig mellan flera språk, i vad som kallas transspråkande, blir det alltså inte mer spretigt utan bredare och mer funktionellt. Man kan säga att det leder till en emergens där helheten är större än delarna tillsammans, det vill säga att ett och ett här blir tre oavsett storleken på språk.

Så hur var det då med minoritetsspråken i Sverige? Kunde du räkna upp dem? Om inte så hittar du dem listade här i Sfi-lärartidningen.

Andreas Kjörling, författare & sociolog

Källa: Skolverket.se