Författarporträtt

Franz Fanon om alienation och varande

Text: Andreas Kjörling.

För den som läst postkoloniala studier är Franz Fanon (1925–1961) ett välbekant namn, men för andra förblir han många gånger obekant. Fanon föddes i Martinique, då en del av det franska kolonialväldet. Hans far var tulltjänsteman och hans mor arbetade i butik. I sin ungdom tjänstgjorde han vid de Fria franska styrkorna i både Marocko och Algeriet. Under sin militärtjänstgöring möttes han av rasism, islamologi och judehat, något som fick honom att starkt tvivla på de militära truppernas legitimitet.

Efter avslutad tjänstgöring återvände han till Martinique för att avsluta grundläggande studier. Något som sedan tog honom vidare till Lyon och högre studier i medicin och psykiatri. Det är tydligt att Fanons ungdomsår präglade både hans yrkeskarriär och skrivande. Den mörkhyade Franz, ett namn som i sin essens betyder fransos, tvingades tjäna kolonialmaktens övergrepp samtidigt som han själv alltid blev ifrågasatt för sitt ursprung och utseende. Här läggs grunden för den alienering, det främmandegörande av individen, som kom att prägla både hans medicinska och hans politiska skrifter.

Svart hud – vita masker

Fanons mest lästa bok torde vara Svart hud – vita masker som gavs ut 1952. Här ger Fanon en historisk kritik av de komplexa sätt på vilka identitet, särskilt svarthet, konstruerats och reproducerats. Genom att analysera, företrädelsevis med psykoanalys som grund, de komplicerade psykologiska konstruktionerna av svarthet visar Fanon på en bland vita människor djupt rotad rädsla för utbildade svarta. Det spelade, enligt Fanons analys, inte någon roll hur mycket svarta människor assimilerar sig. Vita människor kommer, genom diskurs, likväl alltid att utöva en överlägsenhet gentemot svarta.

Den svarte mannen kommer därför att försöka appropriera och imitera kolonisatörens kultur och kulturella uttryck, eller som titeln antyder iklä sig de ”vita maskerna”. Fanon menar att den kluvna subjektiviteteten hos någon som förlorat sin ursprungliga kulturella identitet och istället omfamnat koloniallandets kultur, producerar en känsla av underlägsenhet och främmandegörande; alienering.

Andra skrifter

I Jordens fördömda som gavs ut 1961 med förord av Jean-Paul Sartre skriver Fanon om den franska statens övergrepp under den algeriska frihetskampen. Skildringen är stundtals detaljerad vilket ger mycket magstark läsning. Inte desto mindre, eller kanske just därför, bidrar Jordens fördömda till en viktig postkolonial kanon.

Postumt utgavs Alienation and Freedom på engelska 2017 (ej översatt till svenska) som är en samling av Fanons egna anteckningar, korrespondens och samförfattade akademiska texter. Den röda tråden är, precis som i Fanons alla texter, mycket tydligt. Fanon hade en mycket träffsäker förmåga att identifiera individens varande och ickevarande i relation till omvärlden vilket gör hans texter tidlösa.

Den som läst Fanon kan skatta sig lycklig precis som den som ännu inte gjort det, ty den senare har något stort framför sig.

Andreas Kjörling, sociolog och författare