Inkluderande undervisning i praktiken

Text: Andreas Kjörling

Människor har olika förutsättningar för att studera och därmed olika behov i undervisningen. Det kan till exempel ställa krav på hjälp och stöd till vissa individer föra att lära sig grunderna i hur utbildningen fungerar, hur elever och lärare interagerar med varandra och hur man ställer frågor och samtalar kring de ämnen som utbildningen behandlar. För att alla elever på ett rättvist sätt ska kunna förvärva de kunskaper som utbildningen erbjuder bör den vara inkluderande. Vad det i praktiken innebär är dock inte helt klart. En översiktsstudie som gjort på uppdrag av Skolforskningsinstitutet visar att lärare inom vuxenutbildning använder de tre övergripande strategierna gruppering, differentierad undervisning och individuell handledning. De tre strategierna används antingen var för sig eller i olika kombinationer beroende på elevers behov och lärares förutsättningar.

Gruppering bör innebära att elever med större behov sätts samman med starkare elever för att skapa en god lärandemiljö där elever med större behov kan imitera både studieteknik och kunskaper från mer självgående elever. Här finns dock en risk för segregering, istället för gruppering, där elever med större behov sätts samman med varandra vilket är kontraproduktivt.

I den differentierade undervisningen kan lärare nära elevspecifika intressen för att knyta an elevens tidigare erfarenheter till undervisningen. Här kan synergier skapas mellan elevers olika intressen och förutsättningar genom diskussion kring undervisningens ämnesinnehåll, t.ex gällande yrkesspecifik undervisning.

Individuell handledning innebär en relationsbyggande undervisning mellan elev och lärare i form av interaktionsmönster som är specifikt anpassade för elevens behov, både i relation till den undervisande läraren och de andra eleverna. Här kan det vara av värde att skapa en variation i interaktionsmönster och undervisning som rimmar med både förutsättningar och behov.

Att välja strategi

Vilken eller vilka strategier läraren ska använda är dock långt ifrån självklart. Dels är det empiriska underlaget för Skolforskningsinstitutets kunskapssammanställning inte tillräckligt omfattande för säga något med säkerhet. Det krävs mer forskning helt enkelt.

Vidare bör påtalas att de flesta NPF-diagnoser tar sig i uttryck i sociala kontexter. I praktiken innebär det att konsekvensen av funktionsvariationen beror av sitt sammanhang, något som gör det extra utmanande för sfi-lärare då de ofta möter en både hög och kontinuerlig genomströmning av elever vilket sätter den sociala kontexten i konstant flux.

Att uppmana någon att prova sig fram är en klen rekommendation, men kanske är det ändå så det blir. Läraren får väga nytta mot arbetsinsats i relation till övriga gruppen elever. Är det så att läraren förvärvar erfarenheter över tid som ger en långsiktigt mer rättvis undervisning, eller är varje situation annorlunda och varierad? Det kan bara tiden utvisa.

Andreas Kjörling, sociolog och doktorand

Källa: Skolforskningsinstitutet