Opinion

Klasskampen är en del av integrationen

Text: Andreas Kjörling.

[2024:10, 2024-10-15] I en omfattande intervju med DN (26/9-24) menar den nytillträdde utrikesministern Maria Malmer Stenegards (M) att det är lättare att ta emot människor från andra länder som är relativt lika oss och därför snabbt smälter in. Som exempel ger hon den finska arbetskraftsinvandringen för 50 år sedan och nu den invandring som skett från Ukraina. Malmer Stenegard tycks se både det svenska samhället och invandrargrupper som mer eller mindre homogena sociala entiteter definierad av kultur och etnicitet, utan att ta hänsyn till klass vare sig bland invandrare eller i det svenska samhället.

Hur klass gör skillnad

Klass och invandrarbakgrund är inte isolerade sociala fenomen, utan måste förstås i förhållande dels till varandra och dels till andra faktorer, däribland kön, i det som vanligtvis kallas intersektionalitet. I avhandlingen Hur klass gör skillnad: Klassens betydelse för rasism och negativa särskiljande praktiker (2019) visar Mikael Svensson klassens roll för både negativa särskiljande praktiker och ren rasism mot personer med invandrarbakgrund.

Genom sin forskning finner Svensson att exkluderande praktiker mot människor med invandrarbakgrund är vanliga i alla samhällsklasser, men vanligare i de lägre. Vidare påvisas hur status är en tydlig gemensam nämnare för både exkluderande och undvikande gentemot utländska personer i en lägre klass. I ett högre socialt skikt, t.ex. bland arkitekter, är kontakter med människor med invandrarbakgrund tvärtom synonyma med status.

I ett samhälle där arbetsmarknad och bostadsmarknad också består av etablerade hierarkier, tycks människor i arbetarklassen, i en strävan mot uppåtgående mobilitet i status och klass, medvetet eller omedvetet undvika sammanhang där majoriteten har en utländsk bakgrund. Å andra sidan är det vanligare med tillrättavisande i ett högre socialt skikt, som rättfärdigas av en vilja att hjälpa till med integrationen i det svenska samhället, t.ex. att visa hur saker fungerar (och inte fungerar) här.

Arbetskraftsinvandringen

Hur var det då med invandringen under 1900-talet?  Under de gyllene åren mellan andra halvan av 1950-talet och fram till början av 1970-talet, utgjordes större delen av den svenska invandringen av välbehövd arbetskraft. Därför gjorde arbetarrörelsen, liksom samhället i stort, ingen särskild åtskillnad mellan invandrare och svenska medborgare, då klassfrågan alltid var deras främsta prioritet. Med det sagt blir Stenegards analogi till dagens invandring och integration mycket märklig då det svenska samhället då och det svenska samhället nu vitt skiljer sig åt.

I antologin Reaching a State of Hope, Refugees, Immigrants and the Swedish Welfare State (2013) ges flera exempel på både socialt och materiellt kapitals roll för integration. Det blir tydligt att Sverige, under de sjuttio år som antologin behandlar, haft attityder mot både arbetskraftsinvandring och flyktingar beroende av socialt, kulturellt och materiellt kapital. Fattiga arbetare som invandrade från Östeuropa, har till exempel i skuggan av kalla kriget behandlats med både misstänksamhet och misstro från det officiella samhället, t.ex. genom att införa lokala reseförbud. En välutbildad läkare ansågs däremot vara ett välkommet tillskott.

Med individen i fokus

Att en väsentlig del av invandring utgörs av asylsökande där mer än hälften är ensamstående kvinnor, något jag skrivit om tidigare i Sfi-lärartidningen (2023:10), sätter Malmer Stenegards uttalande om vilka invandrargrupper som är lättare att ta emot än andra på sin spets. Detta mot bakgrund av de återkommande utmaningar i form av jobb och bostad; en majoritet av Sveriges invandrare sysselsätts, oavsett tidigare utbildning, i låglöneyrken och bor tillika, många gånger trångt, i hyresrätter som en gång tillhörde allmännyttan men nu sålts ut till riskkapitalbolag. Oavsett den invandrande individens ursprung är därmed situation eo ipso en klassfråga.

Med det sagt, måste man också fråga sig vem invandringen gagnar? Utan tvekan gagnar invandringen samhällets ekonomiska och sociala tillväxt i längden. Och med lika liten tvekan ska invandringen också gagna individen. I synnerhet de individer som ofrivilligt lämnar hus och hem med fara för sina mänskliga rättigheter och sitt eget liv.

När Malmer Stenegard, utan hänsyn till klass, gör gällande att en grupp människor, som anser det lättare att integrera ses som mer värdiga än andra att invandra, tangerar Tidö-diskursen sitt apex. Integration, till skillnad från assimilering, innebär att samhället och individen blir ett tillsammans; inte att individen ger upp sin individualitet till förmån för en majoritet. Att tala om att någon invandrargrupp är mer lika oss är därför en högst problematisk formulering, då den gör gällande att en integration av människor med invandrarbakgrund inte innebär en integration, utan snarare en strävan efter assimilering där kulturell och social integritet åsidosätts den i det svenska samhället alienerade människan.

Andreas Kjörling, sociolog och doktorand