Krönika

Det monumentala oförståndet 

Text: Andreas Kjörling

Vikten av att behärska det svenska språket för att kunna bli en fungerande del av samhället kan knappast underskattas. Är det då hela sanningen? Nej, dessvärre är det inte det. Att kunna göra sig förstådd förutsätter som sagt att det valda språket behärskas, men att däremot kunna förstå vad andra kommunicerar ställer även krav på att avsändaren behärskar språket. Bevisligen räcker inte det heller, ty en webbsida med information kan för all del vara språkligt korrekt, men fullständigt obegriplig för det. Värdet av klarspråk kan således aldrig någonsin underskattas!

Inför majnumret av Sfi-lärartidningen blev jag ombedd att skriva en artikel om Sifa; Stockholms intensivsvenska för akademiker och vill på förekommen anledning naturligtvis läsa på för att kunna skriva min artikel. Sagt och gjort surfar jag in på http://sifa.stockholm.se och möts av ett detaljerat gränssnitt, riklig svensk text och ett överflöd av förkortningar som för en oinvigd är obegripliga. Omtumlad försöker jag få rätsida på informationen som möter mig, orientera mig på webbsidan. Samtidigt frågar en röst inom mig om jag omedvetet valde den lilla flaskan och nu ramlat ner i kaninhålet. Sidans ingress lyder som följer:

”Stockholms intensivsvenska för akademiker bedriver tre länsövergripande SFX-utbildningar i kommunal regi; SFP, SFEJ samt SFINX. SIFA erbjuder även utbildningen Intensiva studier i svenska som är en utbildning i svenska utan yrkeskoppling.”

Fint, tänker jag, och läser vidare

”Du börjar dina språkstudier på den språkliga nivå som du befinner dig på. Våra kurser startar 5 gånger per år på samtliga nivåer; nybörjarnivå (3CT), SFI C, SFI D, SVA Gr3, SVA Gr4, SVA1, SVA2, SVA3. Antagning sker via Vuxenutbildningscentrum.”

Klart som korvspad! Med närmare 400 högskolepoäng i ryggen läser jag informationen om och om igen. Efter tredje gången ger jag upp och ringer min chefredaktör. Tillsammans surfar vi, på var sin dator, runt i jakt på en begriplig en överblick. Försöket är tröstlöst.

Jag stänger mitt internetfönster för att i nästa sekund öppna ett nytt. Denna gången skriver jag www före webbadressen och möts då av annan sida. Denna gången är sidan i alla fall på engelska och grafiskt något mer tilltalande. Efter en stunds surfande är jag dock tillbaka där jag började. Var jag tryckte för att hamna på ruta ett igen är jag inte säker på.

Sidan är ett skolboksexempel på vad författaren Joseph Heller i sin roman kallade moment 22. Hur kan det för det första förväntas av nyanländ att denne ska kunna sålla i informationen som erbjuds, när den för det första huvudsakligen är på svenska. Språket som den framtida studenten ännu inte behärskar.

Hur kan det för det andra förväntas att den nyanlända akademikern ska kunna tillgodogöra sig när fraser, förkortningar och terminologi uppenbarligen är skriven både av och för den som konstruerat utbildningssystemet? Likt Sartres existentialism som gör gällande att något är både i sig och för sig.

Lewis Caroll, Joseph Heller och Jean-Paul Sartre hade sannolikt inte, om de slagit sina huvuden samman (en anakronism i sig), kunnat koka ihop något mer svårmanövrerat den webbsida Stockholm stad här presterat.

Andreas Kjörling, författare och sociolog