Krönika
Det oborstade språket
Text: Andreas Kjörling
[2020:05, 2020-05-15] Härom helgen planterade min sambo tomatplantor på balkongen. Sonen T, som blir två år i augusti, bistod lika intresserad som välvillig. Det var krukor, frön och blomjord i kreativ och skapande oordning, för att inte tala om vattenkannan. Möjligen var den T:s stora favorit. När det närmar sig färdigt säger min sambo till T: ”Vi ska hämta en borste”.Den unge T stegar då, iförd röda gummistövlar, resolut genom vardagsrummet och in på badrummet. Jag och min sambo tittar frågande på varandra, innan polletten för oss båda trillar ner. Han skulle ju hämta en borste, och det finns ju självklart på badrummet. Där finns både tandborste, hårborste och till och med en toalettborste. Att sambon menade den gemensamma borsten, som vi också kallar kvast, i trappuppgången kunde T naturligtvis inte veta.
I samma stund blir det uppenbart för mig hur vi genom användandet av ord konstruerar den verklighet vi känner. Unge T hade ingen referens till kvasten i trappuppgången, således fanns den heller inte med i hans verklighetsförställning. Vad är det då som gör en borste till en borste? Inom poststrukturalismen, där tänkare som Michel Foucault och Jacques Derrida (som studerade för Foucault) är kända namn, förklaras språkets användning genom distinktioner mellan signifierande (ordet) och signifierad (tingesten). Det ger oss ett verktyg för att dekonstruera språket och försöka förstå innebörden av vardera ord. Det hjälper oss dock bara en bit på väg. Uppenbarligen använder vi ordet borste för flera olika tingestar. Vi kan dessutom (ibland) ersätta det med ett annat ord; kvast. Däremot skulle vi aldrig tala om en tandkvast eller hårkvast. Kanske är det användningen av borsten som avgör om vi kallar den kvast eller inte, säkert är att en kvast alltid kan vara en borste. Men en borste kan alltså inte alltid vara en kvast. De två signifierande borste och kvast är alltså inte helt utbytbara.
Långt innan de franska poststrukturalisterna hävdade den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein att betydelsen av ordet ligger i användningen av det. Att förstå exakt vad ett ord betyder, menade Wittgenstein, är som att förstå exakt vad en schackpjäs är utan att förstå spelet och därför till ingen större nytta. Först när vi förstår användningen av pjäsen (och ordet) kan vi till fullo börja förstå betydelsen.
Jag tror att det ligger mycket tänkvärd sanning i Wittgensteins teorier kring språket. Att behärska ett språk innebär ju inte bara att veta vad ord betyder, utan också att kunna använda dem på rätt sätt. Att välja rätt ord i rätt kontext, och kunna förstå de nyanserade skillnaderna mellan dels synonymer och dels mellan ord som betyder ungefär samma sak (men ändå inte och alltså inte är utbytbara), kräver både reflektion och träning. Inte bara för någon som ska lära sig ett nytt språk, utan även för den som kallar språket för sitt modersmål.
Jag tror därför också att vi alla någon gång nu och då borde stanna upp och fundera kring orden, deras betydelse och hur vi, ibland nonchalant, sliter och slänger med dem till vardags, utan att riktigt veta vad de verkligen betyder.
Andreas Kjörling, författare och sociolog