Krönika
Har du provat att vara tyst en hel dag?
Text: Andreas Kjörling
[2021:03, 2021-03-15] I Tage Danielssons klassiska saga om den stora ordransoneringen så bestämmer sig vår herre för att det snackas för mycket. En dag säger han till sin fru Elvira ”Hör du det är något alldeles förskräckligt vad folk pratar och pratar och pratar i ett kör. Jag tycker det har blivit värre med allt meningslöst pladdrande.”
I sagan bestämmer sig vår herre för att ransonera orden och tilldelar därför varje (vår herres fru, Elvira, förbjuder honom att göra anspråk på damernas ordförråd) man 100 miljoner ord, vid varje passerat miljontal ringer en liten klocka i öronen. De ransonerade orden räcker gott och väl för alla människor. Det är bara tre av de allra mest snacksaliga personerna som faktiskt förverkar sin tilldelning; en präst, en PR-man i tvättmedelsbranschen och politiker.
Sagan, som finns med i samlingen Sagor för barn över arton år (Den mest kända av sagorna i boken torde vara Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton), släpptes första gången 1964 och har sedan dess lästs av många och säkerligen glömts bort av än fler därtill. Själv har jag en tummad pocketutgåva anno 1984, köpt på ett antikvariat någon gång i tiden. Finns det då något mått av sanningshalt i sagan om den stora ordransoneringen?
Nej, naturligtvis gör det inte det. Däremot är den skriven i en tid långt före internet, sociala medier och det mångkulturella samhället vi lever i idag. Eftersom jag själv inte är gammal nog att ha varit med 1964 vet jag inte med säkerhet, men jag kan likväl föreställa mig människor pratade med varandra på ett annat sätt än i dag. Kanske var det mer småskaligt, kanske var horisonten inte så vid som den är idag knappt sextio år senare. Betyder det då att samhället var mer inkluderande än idag? Nej, det tror jag inte heller. Möjligen var det mer inkluderande för de som faktiskt var inkluderade i samhället, men det påverkade ju knappast de som av en eller anledning stod utanför.
Säkert är att då, precis som nu, var och är språket en enormt viktig nyckel till att kunna vara del av samhället. Det är genom språket som vi människor interagerar i både det lilla och det stora. Det är också genom språket som vi bygger vår identitet och berättelsen om oss själva, det som i retoriken kallas narratio. Tyvärr är det inte alla förunnat att kunna gör sig förstådd, eller ens komma till tals. Den amerikanske professorn Mark P. Orbe kallar dem för muted groups, alltså tystade grupper vars röster inte får vara med och bidra till den allmänna bilden av samhället. I sin forskning visar Orbe att utanförskapet inte utgörs av en homogen grupp, utan snarare beror av olika narrativ och med dem också olika kulturella identiteter. Vidare påvisar Orbe också hur kommunikationen, narrativen och de kulturella identiteterna formar maktstrukturer i samhället. Den omfattande och komplexa innebörden av att göra sin röst hörd blir här påtaglig.
Om du som läser någon gång har drabbats av en elak förkylning, halsont eller någon annan åkomma som gör att rösten inte fungerar vet du hur frustrerande det är att tvingas vara tyst. Det är först när vi inte får eller kan prata, som det blir extra tydligt hur mycket vi har att säga på en dag. Fraser vi annars inte tänker, men som vid hälsans påtvingade ordransonering, plötsligt gör sig påminda. På samma sätt är det lätt att känna ett socialt uppdämt behov efter ett par dagars påtvingad isolering med ingen annan än kaktusen att utbyta fraser med, sällan eller aldrig med något svar. Med det sagt tror jag vi ska vara glada att Tage Danielssons saga, är just en saga och inget annat. Att det inte finns någon som ransonerar orden för oss. Precis som vi också ska vara måna om att alla har samma möjlighet att komma i tals, i det lilla och det stora. I det vardagliga och det högtidliga. Först då kan vi tillsammans prata om ett samhälle av alla och ett samhälle för alla.
Andreas Kjörling, sociolog och författare