Krönika

Lika barn leka bäst

Text: Andreas Kjörling

[2020:12, 2020-12-15] Lika barn leker bäst säger talesättet. Frågan är om det är för att barnen är lika när det börjar leka eller är det möjligen så att de blir mer lika ju mer de leker och fungerar det i så fall på samma sätt med vuxna?

Eftersom decembernumret av Sfi-lärartidningen handlar om just kollegialt lärande, och hur kollegor tillsammans kan hjälpa varandra till nya kunskaper fann jag det lämpligt att ta kontakt med ett företag som jobbar med just fortbildning av lärare. Jag ville naturligtvis lära mig om hur de arbetar och inte minst vad det betyder för sfi-lärare.

Min vana trogen tog jag fram mobilen och ringde den person jag blivit rekommenderad. Efter några signaler hör jag hans röst i andra änden. Jag förklarar vem jag är och mitt ärende och undrar om det går bra att boka en intervju. Han svarar att det går för all del bra, men frågar med tydlig tveksamhet i rösten om det verkligen är honom jag ska prata med. Kanske vore det bättre att jag tog kontakt med en av hans kollegor som, menade han, var bättre insatt för att ge mig de rätta svaren. Tacksamt noterande jag namnet och avslutade samtalet.

Ånyo ringer jag, men denna gången till den kvinna jag blivit rekommenderad att intervjua. Klockan är fem i tolv när hon svarar. Än en gång presenterar jag mitt ärende, nu något kortare eftersom mitt tilltänkta intervjuoffer direkt annonserat att hon precis är på väg ut på lunch. Efter en kort stunds tystnad och med en slående likhet präglad av samma eftertänksamma tveksamhet förklarar hon att det möjligen inte är henne jag ska intervjua. Istället ber hon att få fundera och återkomma till mig med ytterligare ett namn. Något jag naturligtvis inte kan neka henne. Kanske finns det en ännu bättre kontakt! En smula förundrad över det återkommande löftet om än bättre intervju, låter jag mig intalas om att vänta till eftermiddagen då ett sms med kontaktuppgifter ska komma till mig.

I väntan på att kontaktuppgifter till min, förmodligen helt fenomenala intervjuperson, läser jag om vad som inom sociologin kallas för homosocialitet. Begreppet är vanligt inom studier kring företagskultur och gruppbeteende. Den amerikanska sociologen Jean Lipman-Blumen lär ha myntat begreppet på 1970-talet, då i bemärkelsen av att människor helst umgås med andra människor av samma kön. Det har visat sig stämma inte minst i samband med rekrytering, men också i studier av grupperingar inom organisationer.

Jag läser också om hur strategier för att mobilisera människors motivation och engagemang inte bara handlar om deras individuella tänkande. Det handlar även om känslor; både individuella och kollektiva känslor. I organisationsteori kallas det emotionell kultur. Regler för hur den emotionella kulturen tar sig i uttryck upprättas, kontrolleras och sanktioneras av ledarskapet.  Kanske är det förväntat att personalen i vissa fall ska uppträda neutralt medan hängivenhet och visat intresse är det rätta i andra situationer. Jag blir naturligtvis nyfiken på företagskulturen hos de jag kontaktat och tänker att jag ska fråga både om hur emotionell kultur och om hur ledarskapet kan påverka kollegialt lärande. Jag lägger ner boken och väntar på min åter­koppling. Förhoppningarna om en riktigt intressant intervju växer för varje tanke och sekund som passerar.

Strax efter att klockan slagit tre kommer det ett sms som utlovat. Där finns både namn och mobilnummer, men det visar sig att det inte är någon som jobbar på det företag jag kontaktat. Nej, den fenomenala person jag blivit rekommenderat att intervjua är min egen chefredaktör! Lika barn leka bäst.

Fyll i dina kontaktuppgifter och ta del av våra bästa skrivtips månad för månad.

  • Detta fält används för valideringsändamål och ska lämnas oförändrat.