Läkande berättande för asylsökande

Text: Annsofie Engborg

Du har skrivande som arbete. Berätta – vad jobbar du med?

– Inom ramen för mitt företag jobbar jag med sådant som på ett eller annat sätt har med berättande att göra. Jag är bland annat levnadstecknare, vilket innebär att jag hjälper människor att skriva bok om sitt liv. Så hjälper jag andra med texter ibland, är läkande berättare och konstnär.

Du har varit med i ett integrationsprojekt. Hur var det att jobba med kvinnor och berättande?

– Jag anställdes av Nik Dee Dahlström på ett så kallat Tia-projekt (tidiga insatser för asylsökande). Vi skulle hålla studiecirklar, där läkande berättande ingick, för asylsökande kvinnor. Eftersom det visade sig vara väldigt svårt att hitta målgruppen, valde vi att leda cirklar med både kvinnor och män. Det var första gången jag jobbade med målgruppen, och det var inte helt lätt. Dels var deltagarnas språknivå väldigt varierande, dels talades flera olika språk i gruppen. När vi cirkelledare berättade, sa vi två tre meningar, som först översattes till farsi, sedan till spanska, sedan turkiska, arabiska … Därför var det svårt att få berättelserna att flyta. I efterhand har jag förstått att deltagarna ändå hade behållning av att lyssna.

– Övningarna där deltagarna själva fick berätta kändes lättare, och en i gruppen sa att de blev som bröder och systrar under studiecirkeln, och att de som inte vågat prata svenska tidigare kom igång. De fick till exempel berätta korta berättelser på olika teman, som kärlek, att göra gott, om någon plats från hemlandet … Det var stort att se hur deltagarna verkligen ansträngde sig för att förmedla något som var viktigt dem, och när blickar plötsligt tändes och fick liv, då uppstod magi. När människor med olika bakgrund, ursprung och kultur möttes glimtvis, för de kände igen sig i varandras berättelser. Det var vackert. I de ögonblicken finns läkning, när en människa får berätta något som är väsentligt för hen, och där det finns lyssnare som tar emot berättelsen.

Vad betyder skrivande för dig personligen – och för människan i allmänhet, tänker du?

– Att ha förmågan att uttrycka mig, i tal eller skrift, är nödvändigt för mig. Att sätta ord på mina tankar hjälper dem att bli klarare. Ibland är skrivandet terapeutiskt, när jag skriver om något svårt jag varit med om bearbetar jag det. Och glädjen jag kan känna när jag leker med orden, vrider och vänder på formuleringar, den är guld värd. Men att skriva kan också kännas som att ha värkar, under tiden jag processar det jag ska skriva, innan jag sätter mig vid datorn och låter ord och meningar komma ut. Det är verkligen inte bara lustfyllt.

– För människan i allmänhet är skrivandet något som hjälper oss att bli synliga, tydligare i konturerna. Om det dessutom finns en mottagare till det du skriver, och ett möte uppstår, är det ännu kraftfullare.