Lässtrategin vi ofta glömmer

Text: Andreas Kjörling

[2022:10, 2022-10-15] Jag läser mycket, mer än de flesta vågar jag påstå. Jag ska villigt erkänna att jag inte alltid gjort det, snarare är det något som har vuxit fram över tid. Allt som oftast är det facklitteratur av något slag jag konsumerar. Jag läser helst klassiska filosofer, sociologer och samhällsvetare. Många av dem verksamma under slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Tyska författare läser jag gärna på svenska, medan jag söker engelska översättningar av franska författare. Det som är skrivet på engelska läser jag naturligtvis på originalspråk.

Med det sagt är det inte alltid lätta texter att förstå, vare sig det beror på språket eller på när det är skrivet. Jag brukar se varje författare som en pusselbit i ett större sammanhängande pussel som jag lägger allt eftersom varje ny bok är utläst. Jag markerar intressanta stycken och gör noteringar i marginalerna på mina böcker som jag sedan märker upp med postit-lappar för att lätt hitta tillbaka. En strategi så god som någon. Många gånger tar jag sekundär litteratur till hjälp, dvs litteratur skriven om den litteratur jag läser.

Men mer än något har jag genom åren lärt mig att finna både ro och stamina i min läsning. Ty det handlar inte bara om att tolka, analysera och förstå texter. Innan vi ens kommer dit måste de rätta förutsättningarna för att över huvud taget kunna ta sig an texten finnas. Det handlar om att sortera bort distraherande och störande moment (till exempel mobiltelefonen), se till att det är tyst runtomkring och att det finns ett bra läsljus.

Vår kognitiva förmåga är begränsad. Det innebär att ju fler saker som tävlar om vår uppmärksamhet, desto mindre klarar vi av att fokusera på det vi verkligen behöver. Dessutom är det så att ju mer vi behöver anstränga oss, desto mindre orkar vi. Det gäller även läsningen. Med andra ord är exempelvis belysningen för svag får vi anstränga ögonen mer, vilket i sin tur tar extra energi i anspråk och därmed lämnar mindre energi över till att faktiskt förstå vad det är vi läser.

Vår uppmärksamhet består av fyra system i hjärnan; De fyra systemen är dagdrömmarmodus, centralt exekutivt modus, uppmärksamhetsfilter och uppmärksamhetsbrytare utgör de livsviktiga och centrala delarna av vår förmåga att kunna ta emot och processa information.

Dagdrömmarmodus är det läge som också kan kallas för standardläge (eng. default mode). Det kännetecknas av att tankarna får vandra fritt, utan varken gränser, särskilda emo­tioner eller mönster. Dagdrömmarmodus är riktat inåt, kan kretsa kring personliga mål och önskningar. Här ryms också både längtan och empati. Det är i det här läget som hjärnan laddar med ny energi, men det är också i det här vi läget vi upplever flyt (eng. flow) i tankarna och i det vi gör, när omvärlden försvinner till förmån för en regnig ruta på en tågresa, en riktigt bra bok eller vågor som rullar in mot en strand. Vad det är som gör att vi hamnar dagdrömmarläget varierar från gång till gång och från individ till individ. Säkert är att läget är både nyttigt och befriande.

Centralt exekutivt modus inträffar när vi medvetet riktar vår uppmärksamhet antingen inåt mot oss själva eller utåt mot omvärlden. När det är aktivt är dagdrömmarmodus inaktivt och vice versa. Historiskt har centralt exekutivt modus använts för överlevnad i form av jakt, samlande och annan fysisk aktivitet. Idag handlar det snarare om att skriva rapporter, studera och lösa problem som åligger oss.

Skiftet mellan dagdrömmarmodus och centralt exekutivt modus kontrolleras av ett uppmärksamhetsfiltersom hela tiden jobbar latent i hjärnan. Uppmärksamhetsfiltret gör att vi exempelvis efter ett tag inte längre hör dovt surrande ljud, sorl från andra människor eller annat bakgrundsljud. Vi märker det inte längre förrän det plötsligt upphör och vi inser att det blivit tyst, eller i vart fall tystare. Det är också det uppmärksamhetsfiltret som gör att vi kan upptäcka en fara i periferin på bråkdelen av en sekund. Det är också därför vi, ibland helt ofrivilligt, vänder blicken mot en notifiering på vår skärm. Vi får anledning att återkomma till detta i kapitlet Digitalisering.

Vår uppmärksamhetsbrytare är förmågan att skifta fokus, alltså att själv byta fokus för uppmärksamhet, t ex att stanna upp och reflektera. Uppmärksamhetsbrytaren sitter i den del som kallas Insula, mitt inne i hjärnan. Sätt fingret på huvudet, precis bakom där du tror näsan börjar så pekar du på den. Insula styrs av stresshormonen noradrenalin och kortisol. Vårt kontroll-lokus (efter latinets loci = läge) styrs av den del av hjärnan med det fantasieggande namnet Area 47. Det är belägen i vardera hjärnhalva i laterala prefrontal cortex och är inte större än ett lillfinger. Det är den del av hjärnan som tillsamman med minnet kan skapa förväntningar.

Tar energin slut? Javisst gör den det och det är framför allt system tre och fyra som ligger bakom. Vi människor klarar av att vara fokuserade och uppmärksamma i cirka tre kvart. Sedan är den syresatta glykosen (energin) i frontalcortex slut och vi tappar vår kognitiva förmåga. Då blir det svårt att förstå vad vi läser, allt medan blicken flackar och mobiltelefonens appar lockar. I själva verket vill hjärnan då falla tillbaka i dagdrömmarläge för att ladda med ny energi.

Hemligheten är här att ta en paus, röra lite på sig och sedan återgå till sin läsning med förnyad energi. Fem till tio minuter räcker bra. Vår hjärna väger ungefär 2 % av vår kroppsvikt men gör anspråk på 20 % av energiförbrukningen. Därmed sagt att det i längden inte räcker med att bara ställa sig upp utan man måste också äta och vila. Många tror nog att läsning en hel dag inte är så krävande, men den som verkligen läst (även med raster) i sex–åtta timmar en dag vet att det kan vara nog så krävande. Den viktigaste och den första lässtrategi som alla därför bör lära sig är därför att skapa rätt förutsättningar, ty utan dessa spelar resten av strategierna en marginell roll.

Andreas Kjörling, sociolog & doktorand i arbetshälsovetenskap