Litteracitet i vardagen visar vägen för didaktiska val

Text: Andreas Kjörling.

Förr kallades de som inte kunde läsa och skriva för analfabeter, ett epitet som i en digital tid är både förelegat och inadekvat. Betydligt mer relevant är att tala om en individs grad av litteracitet i referens till förmågan att bemästra ett skrivet språk; i förekommande fall svenska skrivet med latinska bokstäver och arabiska siffror.

Oavsett förmåga till litteracitet genomsyras allas vår vardag av krav på både läs- och skrivkunskaper. För sfi-elever med kort eller obefintlig studiebakgrund är graden av litteracitet många gånger låg men sällan obefintlig. Litteracitetspraktiker är därmed alltid i någon form förekommande i vardagen. Dessa praktiker har genom intervjuer kartlagts i en studie av Wedin och Norlund Shawar. I studien träder ett mönster fram där dels ekonomi dels strategier för skriftspråksanvändning i relation till hushållet utgör centrala delar av litteracitetspraktikerna.

Händelser som ställer krav på litteracitet

I studien har olika vardagliga händelser sammanställts i tematiska områden, som trots att de saknar skarpa gränser, ändå tydligt går att urskilja. Då de olika teman saknar inbördes ordning, återges de här därför i bokstavsordning; ekonomi, festarrangemang, informationshantering, inköp, nyheter, kallelser, kontakt med barnens skola och förskola, kontakt med myndigheter, religiösa sammanhang och social samvaro.

Tydligt är att alla besitter en viss litteracitet, trots begränsade kunskaper. Här märks exempelvis datum och plats är här två centrala aspekter som alla deltagare i studien behärskar. Det framgår också att läsandet, å ena sidan, upplevs som viktigare än skrivandet och därmed är föremål för bättre kunskaper. Skrivandet, å andra sidan, som till stor del begränsas till ifyllande av blanketter och liknande oundviklig formalia, omfattas därför av mer begränsade kunskaper.

Vardagliga mönster belyser didaktiska val

Precis som tydliga teman kan identifieras, kan även fyra vardagliga mönster identifieras i vardagen; (1) aktiviteter som involverar läsning och skivande som individen vill engagera sig i men därmed inte bemästrar; (2) aktiviteter som individen kan klara av utan läsning och skrivande och därmed inte upplever något kunskapsbehov; (3) aktiviteter som involverar hjälp med läsning och skrivande av en annan person; (4) aktiviteter som kräver läsande och skrivande men som det inte upplevs finnas behov av att utföra.

När läs- och skrivfärdigheter saknas blir andra familjemedlemmar (främst barnen) till viktig hjälp, så även grannar och de myndighetspersoner individen kommer i kontakt med. Även digitala hjälpmedel, där exempelvis tal kan omvandlas till text, utgör ett viktigt stöd i vardagen trots begränsningar i digitala färdigheter hos användarna.

I kartläggningen av olika praktiker tydliggörs vikten av att den vuxna människans krav på läs- och skrivkunskaper både för hennes egen autonomi och möjlighet att själv kunna föra sin egen talan i syfte att påverka den egna situationen.

Därmed belyses också viktiga didaktiska val i sfi-undervisningen, då det inte bara är en fråga om att lära ut läs och skrivkunskaper per se, utan att ge den vuxna människan förutsättningar att i samhället vara just vuxen. Med hänsyn dels till de situationer individen möter i vardagen dels till identifierade handlingsmönster, kan fiktiva situationer återskapas där behovet av läs och skrivkunskaper gör sig mest påtagliga.

Andreas Kjörling, sociolog & doktorand arbetshälsovetenskap