Litteracitet lägger grunden till det demokratiska samhället

Text: Andreas Kjörling.

Att behärska litteracitet definieras som förmåga att förstå och behärska breda kulturella begrepp samt specifika sätt att tänka och resonera kring dessa kontexter. Därmed innefattar litteracitet både förmågan att tillgodogöra meningsskapande av samhälleliga strukturer genom läsning och skrivning samt att kunna reflektera och diskutera densamma.

Som del av det demokratiska samhället (inte bara det svenska) möter varje medborgare dagligen situationer, både analoga och digitala, där höga krav på läs- och skrivförmåga ställs. Läsning förekommer i allt mellan ett reklamblad som informerar om veckans reavaror, till påbuds- och förbudsskyltar och kontakt med det offentliga i form av vård, skola och myndigheter. Därmed sagt att både det talade och inte mins det skrivna språket utgör en maktresurs. Den som behärskar språket kan också sätta agendan.

Skriftspråk i praktiken

I praktiken utgörs skriftspråksanvändningen av de fyra centrala aspekterna kodande och avkodande, meningsskapande, textanvändande och kritiska praktiker. Kodande och avkodande praktiker är direkt relaterad till tidig språkinlärning och innebär i praktiken att kunna se samband mellan bokstäver, ord och det talade språk de representerar. På en mer avancerad nivå innebär det även att behärska korrekt stavning och grammatik. Meningsskapande praktiker innebär att förstå, tolka och uttrycka betydelser av det skrivna orden samt att kunna relatera densamma till egna känslor och uppfattningar. Textanvändande praktiker innebär att behärska en förståelse för hur text och kunskap relaterar till varandra samt hur text formas i både analoga och digitala forum. Sist men inte minst utgör kritiska praktiker förmågan att kritiskt och analyserande kunna förhålla sig till det skrivna språket innebörd i from av exempelvis klass, genus och ideologi.

Det kritiska tankegodset

De fyra praktikerna beskrivna ovan är ingalunda unika för andraspråksinlärning såsom sfi, utan utgör snarare fundamentet i 1900-talets kritiska teori, postmoderna teori och inte minst postkoloniala teori. Gemensamt för alla tre idéströmningar är en kritisk analys av och kritiskt förhållningssätt till etablerade samhällsstrukturers hegemoni.

Max Horkheimer och Theodor Adorno beskrivs ofta som ett radarpar vars like inte funnits sedan Marx och Engels. Kritiken går i samma anda med skarpt ifrågasättande av det moderna samhällets kapitalistiska industrialisering och masskonsumtion. Här bör också Hannah Arendt nämnas som en central tänkare. I den postmoderna teorin finner vi bland andra Michel Foucault och Jacques Derrida. Foucault gjorde sig känd för att bland annat kritiskt analysera samhälleliga institutioner såsom sjukvård och rättsväsende, medan Derrida i större utsträckning tog sig an den klassiska litteraturen och strukturer i det skrivna språket (Derrida beskrivs ofta som dekonstruktionens anfader). Julia Kristeva har här bidragit stort till att föra idétraditionen vidare. Bland postkoloniala författare är Franz Fanon den centrala tänkaren med sin analys av individens alienering i det franska kolonialsamhället på Martinique och inte minst bland berber i Algeriet. Här finner vi även ett avstamp för både Judith Butler och Nancy Fraser med teorier kring genus, ras och intersektionalitet.

Den emanciperande nämnaren

Så vad har då en grundläggande litteracitet gemensamt med 1900-talets centrala kritiska idétraditioner? Jo, det handlar ju naturligtvis om att den enskilde individens emanciperande och med det möjliggörande av både autonomi och agens. I smått och i stort.

Genom att den individ som läser studieväg ett lär sig de språkliga grunderna, läggs också grunden för hennes förståelse av undervisningen och den egna situationen. Här utgör dominans, tillgång, mångfald och samhällelig konstruktion och rekonstruktion centrala aspekter. I praktiken handlar det alltså om att förstå möjligheter och begräsningar i att fungera som en likvärdig elev i undervisningen och att genom språket kunna utöva ett inflytande. Likaså innebär det en förmåga att värna egna vardagliga, kulturella och religiösa intressen samt att kunna påverka undervisningens utformande i form av till exempel digitala hjälpmedel.

Med andra ord är dessa fyra dimensioner av undervisningen den gemensamma nämnaren som lägger grunden till en vidare kontext, där det kritiska tänkandet både kan och bör appliceras i ett aktivt deltagande av det demokratiska samhället. Ett samhälle där allas lika värde och möjligheter inte bara bör, utan de facto måste, utgöra grunden.

Andreas Kjörling, sociolog & doktorand arbetshälsovetenskap