Krönikör: Lillemor Malmbo

När engelskan trasslar till det

Text: Lillemor Malmbo

[2021:05, 2021-05-15] Sedan några år tillbaka undervisar jag akademiker som läser närdistanskurs. Närdistans då det är krav att delta i lektion minst en gång per vecka för muntlig kommunikation och interaktion. I övrigt sker det mesta via lärplattform och digitalt läromedel. I ärlighetens namn är det vare sig en undervisningsform som tilltalar mig särskilt mycket personligen (jag vill ju träffa eleverna mycket oftare än så!) eller en studieform som är idealisk för språkinlärning. Men både jag och mina elever har fler än ett uppdrag och tiden räcker inte till för heltidsstudier.

Att undervisa akademiker är många gånger helt annorlunda än när man har elever på studieväg två eller ett. Tempot kan vara högt och skrivuppgifter och läsförståelse är sällan något problem. Studietekniken är för det mesta på plats och med lång utbildningsbakgrund har man ofta kunskaper i flera språk. I stort sett alla behärskar också engelska vilket underlättar undervisningen då man relativt enkelt kan förklara begrepp när svenskan inte räcker till. Men engelskan sätter också käppar i hjulet …

– Direkt när svenskar hör att jag kan engelska slutar de prata svenska med mig.

– Jag känner mig som ett barn när jag pratar svenska.

– På min institution pratar alla engelska med varandra.

– Min partner är svensk men vi pratar bara engelska, det är lättast så.

Det är en uppenbar paradox att samhället och politiker hela tiden trycker på mer för svenskkunskaper men att vi svenskar generellt sätt verkar älska att prata engelska med nyanlända och invandrare. Problemet som uppstår är att de utan engelskkunskaper riskerar att bli tysta om vi i majoritetssamhället inte orkar lyssna när de prövar sig fram på svenska medan de som kan engelska aldrig får tillräckligt många tillfällen att prata svenska. Det får mig att fundera. Förutom utbildningsplikt för nyanlända kanske vi borde införa ett integrationskontrakt för svenskar?