Krönikör: Lillemor Malmbo

Om samtal och muntlig kommunikation

Text: Lillemor Malmbo

[2021:06, 2021-06-15] ”Om jag behöver hjälpa så hon hoppar ögonblickligen. När är prata träning i kursen (och när berättar elever litet på privat livet) så hon är intresserande.” En av de mest träffande, och underhållande, beskrivningar som jag fått av mig själv kom från en elev för några år sedan. Eleverna skulle svara på en kursutvärdering och just den här eleven passade då också på att ge sin betraktelse över lärarna.

Och det stämmer, något av det mest lärorika och intressanta är när eleverna pratar och delar med sig av sina egna erfarenheter och åsikter. För när eleverna får chans att uttrycka sig och diskutera om det som är vardagsnära, deras upplevelser och tankar och när motivationen finns till uppgiften blir undervisningen som mest levande.

Men samtidigt som kursplanen tydligt lyfter fram de kommunikativa aspekterna i sfi och muntlig kommunikation och interaktion såklart är av största vikt när man lär sig svenska är det tyvärr inte ovanligt att man får höra av elever att det just är att prata svenska som de möter minst i sin utbildning. Hur kan det komma sig?

När jag reflekterar över min egen undervisning inser jag att även om samtal och diskussioner oftast är det som jag tycker ger mest är det inte alltid det som prioriteras. Ibland upplever jag att vi inom sfi tenderar att fastna för mycket i form och grammatik istället för innehåll och att det som elever behöver för att aktivt använda språket i muntliga sammanhang inte står i fokus. Vi hamnar helt enkelt i form i fokus istället för muntliga kommunikation och här tänker jag att vi lärare, både på den egna arbetsplatsen men också i det utvidgade lärarkollegiet, behöver hjälpas åt att hålla de pedagogiska diskussionerna igång.

Hur skapar och formar vi egentligen undervisning som ger eleverna så många tillfällen som möjligt att prata svenska?