Sfi-undervisningens utmaningar

Text: Andreas Kjörling

I slutet av maj i år publicerade Skolinspektionen rapporten Undervisning inom kommunal vuxen­­utbild­ning i svenska för invandrare. Här riktas skarp kritik mot brister inom sfi-undervisningen. Baserat på 30 granskade verksamheter uppmärksammar rapporten skillnader i kvalitet och likvärdighet mellan både olika kommuner och olika sfi-utbildningar. Vidare uppmärksammas även att genomströmningen försämrats och att antalet studieavbrott ökat. Av de 30 granskade verksamheterna bedöms 24 vara i behov av utveckling. En tidigare granskning gjord 2018 gav liknande resultat.

Undervisningen kritiseras för att inte i tillräckligt stor utsträckning vara individ­an­passad, utmanande och tillika inte vara sprungen ur vuxenpedagogiska perspektiv. Skol­in­spek­tionen gör också gällande att 82,1 % av de tjänstgörande sfi-lärarna har en peda­gogisk högskolexamen, medan bara 55 % av lärarna har behörighet att undervisa inom sfi, trots att endast 30 högskolepoäng i svensk som andraspråk krävs.

Den individanpassade undervisningen

Enligt Skolinspektionen medför gemensam planering av undervisningen att elever arbetar med material som inte motsvarar elevens behov. När individer med olika förkunskaper blandas i klassar förekommer det att de elever som kommit lägre i sin sfi-utbildning får göra om samma uppgifter som de redan gjort. Med det sagt uppmärksammar dock Skolinspektionen att många lärare tillämpar konsensus i sin planering av undervisningen och anpassar sig efter majoriteten i klassrummet.

Den distansanpassade undervisningen anpassas i större utsträckning då den till större del bygger på en kontinuerlig dialog mellan lärare och elev. Här finns å andra sidan andra utmaningar då distansundervisningen begränsar den muntliga interaktionen, dels med lärare men framför allt med andra elever och därmed också de verbala färdigheter som utbildningen förväntas tillhandahålla. Likaså innebär distansundervisningen begränsningar i möjligheter att variera undervisningen.

Språkliga förmågor prioriteras i undervisningen men tas inte upp kontext av vardagliga situationer relaterande till arbete, studie- och arbetsliv. Här saknas, menar Skolinspektionen, förankring i elevernas mål och intressen för sin sfi-utbildning. Intervjuade lärare menar att det saknas tid för en mer diversifierad undervisning då det är förutsättningarna som sätter begränsningarna.

De organisatoriska förutsättningarna

Bara dagar efter Skolinspektionens rapport publicerade Skolverket en egen rapport: ”Lärares tolkning av styrdokument i kommunal vuxenutbildning”, författad av Linköpingsforskarna Per Andersson, Andreas Fejes, Johanna Köpsén och Mattias Nylund. Här ges läsare en betydligt mer nyanserad bild av den problematik som möter lärare inom bland annat sfi.

Till skillnad från de flesta andra utbildningar har sfi ett kontinuerligt intag, vilket innebär att det kommer nya elever var fjärde vecka och därmed konstant alternerar kunskap­snivån och gruppdynamiken. En annan lärare vittnar om nya elever varje måndag och säger att det finns ingen start och inget stopp, det bara rullar på.

Lärare som intervjuats upplever styrdokumenten som otydliga, i synnerhet till vad individanpassning i praktiken ska innebära. Det saknas vägledning för att möta de kraven på individanpassning. Vidare har läraren och utbildningen ett kursmaterial som sätter ramar för innehållet. Samtidigt utgör det nationella provet ett fundament i undervisningen, till vilket eleverna strävar efter att uppnå ett godkänt resultat så snabbt som möjligt för att komma vidare. Här ställs stora utmaningar för läraren att bedöma när eleven är ”klar” för att göra det nationella provet, inte minst då språkliga och formella kunskaper lätt hamnar i fokus i relation till elevens faktiska ordförråd.

Skolverkets rapport visar också hur lärare inom sfi utmanas i sin yrkesroll, av å ena sidan blandande klasser och krav på individanpassad undervisning, samt å anda sidan hög arbetsbelastning i form av kontinuerliga intag och krav på att generera anställningsbara individer. Inte minst då elevernas ekonomiska ersättning beror av försörjningsstöd. Arbets­marknaden, här representerad av Arbetsförmedlingen, utgör således ett instrumentellt ramverk i konflikt med hur många sfi-lärare förstår sitt uppdrag.

Därmed sagt att bristen på individanpassning inte kan tillskrivas enkom varken lärarens tidsbrist eller huvudmannens organisation, utan måste förstås i ett bredare perspektiv där samhälleliga system skapade av utomstående aktörer måste tas med i beaktningen.

Andreas Kjörling, sociolog och författare