”Skolan måste hjälpa till att bygga en stolthet kring språk”

Text: Annsofie Engborg. Foto:

 Under gymnasietiden upplevde hon tvåspråkigheten som en svaghet. Med tiden i arbetslivet har hon lärt sig att navigera mellan dessa språk. Även det kulturella. Hon berättar om tillgången att kunna vara rak och osvensk. ”Så gör vi inte i Sverige”, invänder andra, vilket gör att man inte riktigt vågar vara annorlunda, menar hon.

Mirlinda Iberdemaj berättar om det arbete som görs tillsammans med andra kommuner i Skåne. I sydväst samarbetar tolv kommuner. Hon förklarar att vux kräver flexibla lösningar, arbetssätt och arbetsformer. Vuxenutbildningen innehåller både utmaningar och kräver anpassningar utifrån deltagarnas behov. Mirlindas engagemang för vuxna i utbildning går inte att ta miste på.

Vad beror ditt stora engagemang inom vux på?

– Att se elever komma vidare i det nya landet. Vuxenutbildningen är för många deras andra chans, deras möjlighet att byta yrke. Jag blev stoppad på parkeringen för en tid sedan. Det var någon som tyckte sig känna igen mig. Hon utbrast glatt att hon hade fått jobb och tackade mig så mycket för den utbildning som hon hade fått hos oss. Det gjorde mig så glad!

Hur ser du på modersmålets roll för lärande?

– Modersmålet är viktigt för alla, alla dagar. Vuxna har svårare att lära sig när de inte har modersmålet. De som lyckas är de som har ett starkt modersmål även om de har en begränsad kunskap i svenska från början. Vi har testat elever med hjälp av modersmålslärare och sett att bristande kunskaper och progression på svenska kan bero på otillräckliga kunskaper i modersmålet.

– Modersmålet är inget ”man bara har”, utan måste underhållas och utvecklas aktivt. Man behöver läsa, se på tv och samtala med varandra. För barn och elever räcker inte en timme i skolan. Genom modersmålet kan man reflektera och jämföra med svenska. Modersmålet är så viktigt. Men balans mellan språken måste finnas.

Hur använder du själv ditt modersmål för tänkande och lärande?

– Jag brukar säga att ”jag har olika hattar” och kan känna en stolthet över min tvåspråkighet. Ibland tar jag på mig den albanska hatten – och är rak, tydlig och tar tag i konflikter. Det kan uppfattas som att jag är otrevlig. ”Så kan man inte göra/säga!”, säger andra. ”Du är bara inte van”, svarar jag. Jag har lärt mig skanna av i vilket sammanhang jag befinner mig i, och vilka uttryckssätt som passar.

Temat för marsnumret är minoriteter och minoritetsspråk. Vad väcker det för tankar hos dig?

– Ordet minoritetsspråk får mig att tänka på möjligheter. Jag har själv varit ansvarig för modersmålsenheten i Svedala. Det är jätteviktigt. Med alla modersmål arbetar vi med på olika sätt. För andraspråksundervisning måste det vara minst fem elever. För de officiella nationella minoritetsspråken räcker det med endast en person. De har alltså större möjligheter än de övriga andra flerspråkiga som talar andra språk. Det är synd. Man hade verkligen behövt satsa extra på vissa andra språk, som exempelvis arabiska och somaliska.

Men idag ser du alltså två- och flerspråkighet som en styrka?

– Ja, jag säger till mina barn att det är en styrka. Att de ska använda båda språken och bygga på ytterligare språk. Skolan måste hjälpa till att bygga en stolthet kring språk.