”Skrivandet är inte separerat från läsandet”

Text och foto: Eva Cloarec

Hur väcker man skrivlust?

– Jag tänker att det är väldigt förknippat med läsning, skrivandet är ju inte separerat från läsandet. Som skrivcoach får jag ibland frågan hur man kan bli bättre på att skriva, från personer som vill bli utgivna. Läs mycket, är därför mitt svar.

– Under skrivarkurser får man ju ofta läsa varandras texter för att ge respons på dem men också för att man kan lära sig av andras texter. Ju mer man läser desto fler ord har man att tillgå för sitt eget skrivande.

AC säger att det ibland finns en oro för att man ska förlora sin egen röst om man läser mycket av det andra skrivit under kursen. Men hon menar att det är precis tvärtom.

– Genom att läsa mycket får du ännu fler ord att tillgå för ditt eget skrivande.

I skolan pratar man mycket om språkutveckling och hur viktigt det är, samtidigt som själva bokläsandet går ner. Det konkurrerar med andra medier.

– Jag uppmuntrar eleverna att flödesskriva. Använd papper och penna och sätt klockan på fem minuter och skriv det som kommer upp. Gör det regelbundet varje dag, samma tid. Kanske blir det inte så bra men det fina är att man uppmuntrar det undermedvetna så att självet får komma till tals.

Hon säger att det är när man inte värderar som man kommer i kontakt med sig själv.

– Det kan vara rätt berörande att öppna de kanalerna. Det är både att automatisera det här att bara låta pennan gå, sätta igång den vanan. Och att värdera det för att kanske använda det på något sätt.

Det blir en slags vänskap som man etablerar med sig själv.

– Jag har pluggat biblioterapi vid Ersta Sköndal Bräcke. Det handlar lika mycket om att skriva som att läsa. Att skriva för att bearbeta och hantera saker som man går och grubblar över. Man kommer ifrån sig själv lite grann och får ut sitt material på papper.

Hur kan man mer väcka skrivlusten?

– Genom det regelbundna flödesskrivandet upptäcker man kanske att det inte är så himla svårt. Det blir ju någonting av det. Lusten måste ju också handla om att jag är medveten om att jag har tillgång till det här. Om man varje gång ska ifrågasätta sin förmåga så blir det ju inget kul.

Så genom flödesskrivandet väcks alltså lusten och den kan användas som en kunskap om att detta är till nytta och nöje för mig.

– Man kan fundera på vad som hämmar lusten. Det kanske är när jag börjar döma mig själv. När den inre kritikern dyker upp och säger ”men det här var väl inte så jäkla bra vad ska du ha det här till då”. Det där som ifrågasätter syftet med det man gör. Att man får tyst på den. Den kan vara någon annanstans under den här stunden.

För det gäller ju att på något vis få tillgång till ett sådant verktyg. Det kan ju även vara att måla, dansa eller sjunga varje dag. Att man på något vis uttrycker sig konstnärligt, men att man försöker att inte ha värderandet så att det blir prestationsinriktat.

Kan det ena också påverka det andra?

– Jag hade en kris för fem-sex år sedan i mitt äktenskap. Jag hade ju skrivit mycket men inte målat på kanske 30 år. Vid ett par kurstillfällen hade jag fått göra en vision där jag skulle tänka mig hur det skulle bli om ett par år. Vad var det viktigaste, vad längtade jag efter att göra om fem år? Vid två tillfällen blev svaret att måla tio tavlor och ha en utställning.

– Jag tyckte det där var jättetramsigt för jag skulle ju skriva. Det var ju min grej.

När det här hände andra gången så vässade AC det lite och sa att hon skulle måla tio tavlor och ha en utställning inom ett år.

– Då hade jag ännu inte plockat fram penslarna, jag var fortfarande i ett stadium av förnekelse. Men det dröjde knappt ett år så hade jag hyrt en ateljéplats i Edsviks konsthall, och där bara forsade det bilder ur mig.

Hon skulle få ställa ut tio bilder.

– Jag målar som jag skriver. Mina texter är lite diffusa, det finns något under ytan och kanske en extra botten som man inte ser. De bilderna jag gjorde då var lite disiga och lite dimmiga. Jag blev medveten om att jag i mina målningar kunde ana mitt berättande i det skrivna. Målandet och skrivandet befruktade varandra, på något sätt.

Hon tror absolut att andra uttrycksformer påverkar skrivandet också. Att hitta uttrycksformer som kan bli ett sätt att ventilera saker eller hitta andra sidor hos sig, vare sig det är i bild eller i skrivande.

– Jag har nog en liten missionär i mig. Jag tror mig kunna se att en person kan hitta ett sätt att uttrycka sig som man kanske inte vågar prova.

– När jag håller skrivarsafarikurser i Skåne så är tanken att man kommer dit som man är. De som kommer talar inte om vad de jobbar med, de har ingen jobb-identitet med sig. Vi leker mycket och har mycket upplevelseövningar som syftar till att få kontakt med den delen i oss som vill testa och prova.

– Vi gör saker som aktiverar sinnena och som får en att upptäcka sina sensorer och tentakler som en kanske inte använder. Om jag går ut på stan och blundar någonstans så upptäcker jag en massa ljud som jag inte tänker på. Eller dofter eller material. Det behöver man ha kontakt med om man ska kunna skriva om det och förmedla det på ett sätt så att det berör. Att man inte hittar på utan utgår från en riktig egen känsla.

Kan en vuxen sfi-elev stimuleras att utveckla sitt språk så genom andra uttryck än just språket?

– Det häftiga är att vi kan upptäcka att oavsett var du kommer ifrån så har du förmåga att lyssna, känna, ta in dofter, ljud och musik. Det är universellt. Och det gör att man kan förenas i det. Vi kommer från olika delar av världen och kanske upplever olika saker när vi hör den här musiken eller ser den här bilden. Att kunna förmedla det i ord, i poesi kanske, så är ju det ett sätt att bli sedd.

AC berättar om bibliotekarien Sophia Rappestad Karamitrou, som utlyste en tävling som gick ut på att man skriver en roman med sex ord.

– Som det där klassiska Hemingway-citatet om skorna som aldrig blev använda (”For sale: Baby shoes. Never worn.”).

– I Komvux skolbibliotek i Norrköping utlyste hon en tävling där man skulle skicka in romaner med bara sex ord. Det kan också kan vara något som man kan använda inom sfi. Det blir så poetiskt, nästan som en haiku, när man trattar ner och hittar essensen i någonting. Att inte skriva en text som är tretton sidor utan bara sex ord, och att det ändå kan bli otroligt starkt.

Vad händer när man fokuserar på att komma fram till en mening med bara sex ord, om man ser det ur ett språkligt uttrycksperspektiv?

– Jo, man blir tvungen att välja och att välja bort. Ofta handlar ju det konstnärliga uttrycket inte så mycket om vad jag ska göra, utan mer om vad jag inte ska göra eller skriva. Vad jag ska utelämna. Vad är det som inte finns där men som ändå kommer fram? Som att lämna ett utrymme tomt på en målning. Det är viktigt att det finns där.

– Det kan handla om vilka ord jag ska använda för att förmedla en känsla. Det kanske finns sju ord för det, vilka ska jag använda? Vad händer om jag byter ut de här två orden till något annat? Vad får det för betydelse då?

Hur väcker man lusten att skriva?

– Det första handlar om att inte stoppa sig själv genom att värdera, censurera och bedöma. När man läser en roman tänker man sig att författaren har skrivit allt från första till sista sidan utan någon redigering. Vissa kan odla den myten om sig själva också, att de bara sätter sig ner och så kommer det och så är det klart. Men så är det ju inte.

– Det är inte så bekant för många hur mycket jobb det faktiskt är att redigera och stryka fram sin historia. Hur slitsamt det kan vara. Om man inte genast gör en jättebra text kanske man tror att man är dålig och inte inser att det ju är ett långt arbete med det. Det beror på syftet med texten.

Har du några tips till sfi-lärare?

– Man ska pusha eleverna till av våga skriva. Det viktiga är att komma till det för att man bara inte kan låta bli för att man har sådan lust. Man kan till exempel ha ett porträtt på en person som alla elever får skriva en presentation av (drömmar, hinder, mest rädd för, längtar efter). Då får man 17 olika exempel på samma person.

AC ger ett exempel från en kurs hon ledde för barncancerfonden förra året.

– Alla fick varsin bild på en person som de skulle skriva om. Efter en stund fick de en gammal sekelskiftesbild på en annan person som jag sa var släkting till den första. Hur ska du väva in den i historien? Det blev så häftiga historier om de här släktingarna.

Trots att alla utgick från samma material så blev resultaten olika. Hon säger att man får en förståelse för att vi alla har olika saker med oss i bagaget.

– En rätt häftig övning faktiskt.

– Jag har en ask med ”börjor”, alltså början på meningar, som jag använder både i terapi och i skrivande. Till exempel ”När jag tänker på mamma så tänker jag…” eller ”Igår drömde jag…”. Det blir igångsättare. Jag har en e-bok som heter ”365 börjor” som är inledningar på romaner som man kan använda. Sedan kan man ju stryka början när man har skrivit klart, och bara ha den som en ingång.

– I sfi-sammanhang ska man ju utnyttja det att man är många. Man kan ta hjälp av att vi har olika erfarenheter, att alla historier är okej och att vi har löst uppgiften på helt olika sätt. Det finns bilder man kan låna på nätet till vilka man kan fråga ”Vad som har hänt här?”.

När hon ordnar skrivsafari brukar hon ha med en övning som hon kallar för Väskan.

– Då har jag en handväska som jag säger att jag hittat vid busshållplatsen. Den har jag fyllt med lite olika saker: en plånbok med foton, pengar, läppstift, någon gammal värktablett, ett par tärningar, en wododocka. Ja, en massa saker som jag lägger upp på bordet.

Alla får gå fram och rota i väskan och titta på sakerna. De ska fantisera om vem som äger väskan och vad den har varit med om och vart den är på väg.

– De här övningarna är roliga. Det brukar alltid bli en sådan lust kring dem. Deltagarna skrattar när de får höra historierna sedan och märker hur de skiljer sig åt. Hur olika man har tolkat personen. Det kan vara en skolväska eller en resväska, till exempel. Sedan beror det på vad man som lärare väljer att fylla väskan med. Eleverna behöver inte heller skriva om alla saker, de kan välja en enda pryl som väcker en historia.

AC berättar att hon har använt samma väska i tio år med samma saker i.

– Jag tror jag har hört hundra historier om den här väskan. Väldigt ofta är det någon dramatik om ett barn som är en oäkting. Jag har tagit privata foton till hjälp, bland annat ett på min moster när hon var på Kanarieöarna på 1960-talet. En charmerad spanjor har skrivit något på baksidan av kortet.

Sakerna kan ge upphov till olika övningar också. Till exempel kan man skriva en dialog mellan två personer där den ena är karaktären som man skapat. Då vidareutvecklar man den. Kanske får man inte använda ordet ”att”, till exempel.

AC tar upp boken ”Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande” av Guo Xiaolu som ett exempel. I den åker en kinesisk kvinna till England och förundras över språket som hon har svårt för.

– Boken är skriven så som hon talar engelska, så i början är det svårt att förstå, men språket blir bättre vartefter hon får ett större ordförråd.

Hon tycker att det är häftigt hur författaren gestaltar den här utvecklingen, vilket motstånd hon har i början och hur jobbigt det är för henne då men hur språket utvecklas parallellt med att hon lär sig om den nya kulturen.

– Den visar tydligt hur språket påverkar självkänslan.

Hur kan man mer väcka skrivlust?

– Genom musik, till exempel. I en övning har jag ett favoritmusikstycke på fem minuter som jag brukar spela. Så får man skriva kort om vem musiken handlar om. Det kan då visa sig att många gör samma associationer. Då kan man diskutera vad det handlar om. Hur färgade är vi av kultur, symboler, schabloner eller genrer, och så vidare?

Olika typer av musik kan ju också förknippas med olika saker i olika kulturer. En kollektiv bild i det landet. Som vår melankoli som märks i svensk folkmusik.

– Det här är ju spännande att jämföra. Vad händer när vi blandar det här?

AC understryker att man ska vara vara snäll mot sig själv i den här processen.

– Man kan fundera på varför man ska skriva. Är det för att lära sig ett språk eller för att ge ut en roman eller för att kommunicera med andra.

Hon slår ett slag för flödesskrivandet.

– Där kan man se sin utveckling. Man kan gå tillbaka och titta i anteckningsböckerna och se vad man skrev för ett år sedan på det här nya språket och vilken utveckling man gjort. Ett reflekterande. Det är bra att spara gamla anteckningsböcker i lärandeprocessen. Det är uppmuntrande.

AC Collin avslutar med att berätta om en fantastiskt intressant övning, där man coachar sig själv för framtiden.

– Man trattar ner det viktigaste man vill uppnå i livet. Om jag bara har ett år kvar att leva vad skulle jag vilja göra då? Skriv ett brev från framtiden till ditt nuvarande jag och beskriv känslomässigt och gestaltat hur det känns då när jag har uppnått det.

Hon ber dem stoppa ner breven i kuvert och skriva sina adresser.

– Sedan postar jag breven efter ett halvår eller ett år. Då får de plötsligt ett brev från sig själva.

Det blir som en tidsmaskin, konstaterar hon.

– Man ser att man ska vara kärleksfull mot sig själv, och man förstår där i framtiden hur mycket man kämpade nu. Några har efteråt reflekterat och sagt att det är berörande att få det här, att de har gjort det här själva åt sig själva.