Sociokulturella perspektiv på rättning

Text: Andreas Kjörling

Vårt språk genomsyrar allt vi gör. Det är genom språket vi interagerar med både den sociala och materiella värld som omgärdar oss. Därför är det föga överraskande att, som psykologen Lev Vygotskij identifierade, det är genom interaktionen som våra kunskaper utvecklas. Vygotskij, som menade att vårt medvetande är socialt konstruerat och förmedlat, la genom sina teorier grunden för ett sociokulturellt perspektiv på lärande.

I språkinlärning innebär det att fokus ligger på den process som själva utövandet innebär. Även om inlärningen naturligtvis förutsätter en neurologisk process så är, ur ett sociokulturellt perspektiv, det centrala den sociala aktivitet som interaktionen innebär. En eventuell återkopplande rättning sker då inom ramen för dialogen. Med det sagt så är den återkopplande rättningen inte en ren rättning i sin binära form av vad som är rätt och fel, utan snarare ett utvecklande där möjligheter kan utforskas och det nya språket således utvecklas. Vidare ses språket som det främsta semantiska verktyget för ett högre tänkande där kognitiva funktioner skapar meningsfullhet, inte minst då det är i språket som vi inte bara kommunicerar utan även formar våra egna tankar och resonemang.

Den proximala utvecklingszonen

Då det är interaktion med omvärlden som är det centrala i ett sociokulturellt perspektiv på andraspråksinlärning, innebär det även att inlärningen, som utgår från individens befintliga kunskaper, sker organiskt snarare än linjärt. Den svårighetsgrad av språket som eleven nätt och jämt behärskar eller behärskar med hjälp av antingen lärare eller andra elever, kallade Vygotskij för den proximala utvecklingszonen. Zonen utgör på sätt och vis skillnaden mellan inlärning och utveckling där inlärning sker genom att studera glosor och bygga upp ordförrådet som sedan kan utvecklas i användandet.

Här gör sig den individuellt anpassade återkoppling särskilt påtaglig, då det proximala utvecklingszonen är högst individuell beroende av elevens framsteg i sin andraspråksinlärning. Som en utveckling av den proximala utvecklingszonen myntade psykologien Jerome Bruner det som på engelska kallas scaffolding, vilket översatt till svenska betyder resning av byggnadsställningar men här bäst översätts med ’stöttning’. Stöttning utgör en central del i språkutvecklingen. Genom rätt stöttning och interaktion kan eleven ges möjlighet att förädla det nya språket. Detta kan ske både mellan lärare och elev och i grupp elever emellan där läraren vid behov förmedlar ledtrådar och stöd.

Vad betyder det då för lärarens rättande av eleven och den fortsatta språkutvecklingen. När språkkunskaperna sätts på prov i lunchrummet, så får vi hoppas att det nya språket inte möts av oförstånd eller ovett, utan av förståelse och fortsatt dialog. Med andra ord är det i en fungerande praktisk kontext är en positiv betingning som bekräfta det som är rätt betydligt mer värdefull än stigmatiserande tillrättavisningar. Genom att erkänna ansträngningen som ett användande av det nya språket innebär växer både kunskap, vänskap och individ.

Text: Andreas Kjörling, doktorand och författare

Källa: The Cambridge Handbook of Second Language Acquisition