I språket finner vi människan

Text: Andreas Kjörling

[2022:11, 2022-11-15] Den europeiska sociologin är sprungen ur politisk kamp, statsmakt och medborgarrörelse vilket kring förra sekelskiftet satte sin tydliga prägel på sociologin som till stor del kretsade kring ett makroperspektiv på samhället. Den tidiga amerikanska sociologin, å andra sidan, sprungen ur ett samhälle präglades av industriell kapitalism och satte individen i centrum. Visserligen förekom frågeställningar om klass, genus och inte minst etnicitet, men den vite amerikanen var allt som oftast i fokus och utgjorde därmed grundstenen i förståelsen av hur samhället kommit till och var möjligt.

En av de första och mest kända amerikanska sociologerna var G.H. Mead, som i sina föreläsningar utgick från språket som den gemensamma nämnaren för alla människor. Mead menade att det är i kommunikation med hjälp av gester, symboler och språk som vi människor skapar genom gemensamma nämnare en generell förståelse av vad till exempel en hund eller en stol är. Därmed skapas även ett gemensamt språk som därmed ligger till grund för en bild den andre och därigenom också en bild av oss själva, alltså av det egna jaget.

Om man får lov att vara krass så kom inte Mead mycket längre än så. Riktigt hur den neolitiska revolutionen, våra barns uppväxt och prägling av sin barndomsmiljö och samhället i helhet hänger ihop kunde han inte riktigt förklara. I rättvisans namn har nog ingen efter honom heller gjort det. Någon som däremot gav en mer nyanserad sociologisk förståelse var Charles Cooley, som likt Mead, förstod att det är genom andra som vi ser oss själva. Cooley kallade det för ’förstoringsglas-jaget’ (The looking glass self), genom vilket man ser hur och förväntas förstå hur andra ser på en själv.

Många av de tidiga sociologerna baserade sina teorier på en förvrängd darwinism, där den starkes, med andra ord den vite mannens, överlevnad utgjorde den gemensamma nämnaren. Cooley var av uppfattningen att alla människor är lika och att hudfärg påverkar våra kognitiva förutsättningar. Snarare menade han att ett av de universella drag som finns hos alla människor är förmågan att just anpassa sig och lära sig. Kanske är det just här som vi också finner essensen av pragmatismen; att vi provar oss fram och använder det som fungerar bäst. Cooley, som såg missförhållanden, rasism och orättvisor omkring såg inte alltid så ljust på framtiden. Trots det gav han aldrig upp hoppet om en bättre värld. Han skrev:

 

Vad gäller den närmaste framtiden ser jag lite som rättfärdigare någon form av enkel optimism, men beakta att, även om världen snurrar, så snurrar den långsamt och sällan i precis den riktning vi hoppas. Det finns något växande och famlande med mänskligt liv, likt plantors tillväxt i mörker: om man tittar intensivt på den kan man uttyda märkliga former, uttryck av krafter alltjämt otydbara och obskyra; men tillväxten är mot ljuset.

Mycket har sedan dess förändrats till det bättre. Nog har vi kommit närmare ljuset i många avseenden. Bevisligen har vi människor alla möjligheter som tänkas kan för att göra världen bättre, bara vi chansen till det. Den chansen börjar med att kunskap, kunskap i språket, kunskap om samhället och kunskap om andra människor. Låt oss tillsammans skapa dom förutsätt­ningarna i det lilla och i det stora.

 

Andreas Kjörling, författare & sociolog