Språkliga krav i arbetslivet

Text: Andreas Kjörling

En viktig del av sfi och efterföljande språkundervisning i svenska är att bana väg in på arbetsmarknaden. I Sverige tillhandahåller knappt hälften av kommunerna någon form av språkundervisning. Även om ambitionsnivån från politiskt håll är hög saknas många gånger en forskningsbaserad utformning av vuxnas andraspråksutbildning visar en rapport från Länsstyrelsen Stockholm utgiven 2020.

Dessutom visar rapporter, däribland från Arbetsförmedlingen och Sveriges Kommuner och Regioner, att en ökad samordning krävs inom de så kallade Snabbspåren. Snabbspåren innebär att en individ med en utländsk examen ges en utbildning i förhållandena på den svensk arbetsmarknaden. Då samhället anses tjäna på att det finns väl fungerade språkutbildningar för nyanlända yrkespersoner, saknas därför även en mer kvalificerad undervisning i svenska. Det är nämligen mindre kostsamt att språkutbilda en individ med befintlig yrkes­kompetens än att utbilda någon som redan behärskar språket till ett samma yrke. Vidare finns även stora vinster att göras i form av integration och deltagande för individen i samhället i stort.

Språkliga krav i yrkeslivet

Vilka är då kraven som ställs för att kunna vara del av arbetslivet och utföra sitt yrke? Dels krävs kommunikativ förmåga och dels krävs utvecklad litteracitet. Den kommunikativa förmågan innebär att individen inte bara kan göra sig förstådd utan även behärskar ett språks många komplexa aspekter, såsom grammatik, ordförråd och talesätt tillsammans med mer yrkesspecifika ord och fraser för att till fullo kunna integrera på arbetsplatsen. Även diskursiva och pragmatiska aspekter räknas in den kommunikativa förmågan. Med andra ord inte bara vad man säger utan och hur och när man säger något alternativt inte säger något.

Litteracitet omfattar bland annat de kunskaper som krävs för att förstå och göra sig förstådd i skrift. Det kan till exempel handla om att läsa och följa alternativt ge instruktioner, fylla i blanketter eller ta anteckningar som någon annan sedan förväntas kunna ta del av och förstå. Forskning visar att litteracitetskraven ökar även bland yrken som traditionellt inte varit synonyma med skriven text.

Sist men inte minst behöver individen i sitt språkutövande behärska förmågan att kunna tolka och omvandla den skrivna texten till tal för att exempelvis kunna diskutera densamma. En studie om hur läkare arbetar med norska som första- och andraspråk visar att just kommunikation är den faktor med störst påverkan på arbetet. Här synliggörs hur det inte bara handlar om rent professionell kommunikation, utan även samtal i korridorer och i fikarum som bidrar till gemenskap och en god arbetsmiljö.

Utmaningar och möjligheter

En allmän uppfattning om att alla kan uppnå samma, eller i vart fall god, språklig kunskap saknar stöd i forskningen. Snarare visar ett flertal fallstudier att förmågan och förutsättningarna för att lära sig ett nytt språk är högst individuell och grundar sig i tidigare utbildning, upplevel­ser, ålder och inte minst vilket språk individen har som sitt förstaspråk.

Likaså råder en allmän uppfattning om att kombinationen av undervisning och verklig språkanvändning på arbetsplatsen ger bättre resultat. Dessvärre saknas stöd för även en sådan uppfattning i forskningen. Så vad kan då göras? En väg till framgång kan, trots forskningens magra empiri, vara en mer yrkesinriktad språkutbildning som därmed med specifikt underlättar för individer som redan behärskar ett yrke att utöva detsamma på den svenska arbetsmarknaden.

Vidare, vilket tål att upprepas, bör språkundervisningen också i större omfattning även rikta sig till de med en högre utbildning. När så inte sker utlämnas kompe­tensen från arbetsmarknaden alternativt tvingas in i mer lågkvalificerade yrken, vilket i sin tur utesluter de som egentligen, i relation till sin utbildning, är bäst lämpade för dessa yrken (kort sagt, vi behöver inte ha en civilekonom eller veterinär som arbetar i disken på restaurangen, något jag själv erfarit under mina många år inom besöksnäringen). Till syvende och sist handlar det också om långsiktiga politiska beslut som ger sfi tillsammans med andra språkutbildningar tillräckliga medel, tydliga direktiv och erforderlig status över tid. Därtill krävs också att arbetsgivare ges bättre förutsättningar att ordna praktik och att även anställa.

Andreas Kjörling, Författare & sociolog

Källa: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1515478/FULLTEXT02.pdf