Krönika

Till den det vederbör

Text: Andreas Kjörling

[2023:12, 2023-12-15] Både nu och då läser jag Gösta Knutssons klassiska saga om Nalle Lufs för mina barn. Nalle Lufs tillsammans med sin hundkamrat Skrutten vill ge sig ut på resa till Sundbyberg eller Afrika, för att se världen lite. Naturligtvis behöver de be om lov och således finner Nalle Lufs sig själv i hemma hos postmästarfrun Brevander tillika Skruttens matte. I ett trevande försök att få till stånd en konversation frågar Nalle Lufs om det skrivs mycket brev så här års. På samma sätt hade jag önskat att jag, så här i juletider, kunnat ställa samma spörsmål men faktum är att det inte skickas många brev alls längre. Än mindre skrivs det några. Det är synd.

Historien är fylld av både stora och flitiga brevskrivare; från Cicero till Drottning Kristina, Nietzsche, Strindberg och Selma Lagerlöf för att bara nämna några. Breven de lämnat efter sig har blivit ett sätt att, om inte lära känna författarna, så åtminstone få en liten inblick i deras liv, tankar och förehavanden. Att skriva brev, och nu talar jag inte om e-post, utan att faktiskt medelst penna och papper författa ett längre meddelande till en dedikerad mottagare är inte bara ett sätt att förmedla sig, utan även ett sätt att reflektera kring de ena tankarna och hur de kan tillåta sig att uttryckas i pränt. Därmed sagt att brevskrivande ingalunda är ett enkelt förehavande. Nej, brevskrivande kräver både tid och tankekraft, sinnesstämning och inlevelse. Är det då så att brevskrivande inte är för alla? Ingalunda! Alla kan, om viljan finns, skriva brev.

Så vad har då brevskrivande med Sfi att göra? I en kommentar till kursplanen i kommunal vuxenutbildning i svenska för invandrare skriver Skolverket att syftet med utbildningen är att eleverna ska utveckla språkliga redskap för aktivt deltagande i vardags-, samhälls-, arbetsliv samt fortsatta studier. Samtidigt görs gällande i både läroplan, rapporter och utvärderingar att utbildningen ska vara individanpassad både i relation till elevens intressen och kunskaper. Här menar jag att brevskrivandet är ett utmärkt verktyg för att utveckla och förädla den egna litteracitet, alltså förmågan i att kunna både läsa, skriva och förstå det som förmedlas och ska förmedlas. Dessutom är brevet ett utmärkt forum för att centrera det skrivna och lästa ordet kring just de intressen som eleven själv besitter.

Vem är då mottagare av dessa alster? Ja det är ju naturligtvis högst frivilligt. Ett didaktiskt alternativ är att breven de facto inte skickas, utan sparas för att sedan läsas upp inför en annan elev eller i grupp. Kanske skrivs det till och med ett brev i veckan, om än bara kort till en början men med tiden allt längre. De brev som sparas blir till en värdefull textuell illustration över elevens progression genom sin utbildning. Ett sista brev kan anonymt dediceras till en ny elev som i sin tur för ordet vidare.

Så med dessa rader, kära läsare, passar jag nu pennan vidare till dig med förhoppning om inspiration till korrespondens som likt ringar på vattnet sprider sig vidare ty det skrivs för lite brev så här års.

Spånga mitt i tjockan. December 2023

Andreas Körling, sociolog och doktorand i arbetshälsovetenskap