Varför satsas inte på vuxnas lärande?

Text: Annsofie Engborg

Han åker över landet, kors och tvärs, från hemmauniversitetet i Linköping, till Göteborg och Malmö och upp till Gävle och Skellefteå. Han talar inför rektorer, lärare och politiker. Missionen är tydlig – att sätta fingret på brister, nuläget och vad som behövs göras inom svensk vuxenutbilding.

I höstas (2019) var professor Andreas Fejes inbjuden till regeringens utbildningsutskotts seminarium om livslångt lärande. Där talade han om vuxnas lärande – komvux, yrkesutbildning, folkhögskola, studieförbund samt högskola och yrkeshögskola.

I sitt anförande hänvisade Andreas Fejes till skollagen:

“Målet för den kommunala vuxenutbildningen är att vuxna ska stödjas och stimuleras i sitt lärande. De ska ges möjlighet att utveckla sina kunskaper och sin kompetens i syfte att stärka sin ställning i arbets- och samhällslivet samt att främja sin personliga utveckling.” (Skollagen, kapitel 20, paragraf 2)

Ett ifrågasättande av vuxenutbildningens värde var i vilken omfattning vi tillsätter professorer (och därmed visar intresse för och vikten av vetenskaplig kunskapsproduktion kring vuxenutbildningen). I Finland finns tio professurer med inriktning vuxnas lärande och i Tyskland fler än 40 professorer i vuxenpedagogik. Men det är i Sverige studiedeltagandet bland den vuxna befolkningen är som störst. Och vi har alltjämt endast en enda proffesur i vuxenpåedagogik. Andreas Fejes själv.

Behovet av ökad satsning på kunskapsproduktion kring vuxnas lärande har funnits i motioner ända sedan 70-talet, visar Andreas Fejes. Han citerar motioner från sent 70-tal. I motion efter motion lyfts det:

“Mot bakgrund av det stora behov av forsknings- och utvecklingsarbete som föreligger inom vuxenutbildningens område finner jag det uppseendeväckande att den resurs som representeras av tjänsten i vuxenundervisningens metodik, som inrättades av 1963 års riksdag, inte tas i anspråk.” (Motion 1978/79:929)

“Behovet av forskning på vuxenundervisningens område är omvittnat av många. Den satsning som sker från samhällets sida för att öka studiemöjligheterna för olika grupper av vuxna kräver också att forskning på området kommer till stånd.” (Motion 1978/79:1334)

Även i nutida motioner lyfts frågan. Men inget händer. Bristen på vetenskaplig kunskapsproduktion har därmed lyfts i flera decennier. Motionerna fortsätter skrivas i vår nutid. Och nu även om sfi och den påtagliga brist på behöriga lärare och dess förmodade konsekvenser.

Andreas Fejes fastslår att det svenska parlamentet eller landets universitet inte verkar anse ”att frågan är tillräckligt viktig för att göra något åt det”. Sedan 1983, då den första professuren inrättades, har alltså inget mer hänt på den fronten. Det är närapå 40 år sedan.

En ytterligare brist som påpekas av professor Andreas Fejes är att lärarutbildningarna inte tycks vara medvetna om att komvux, som de utbildar lärare för, är något annat än grund- och gymnasieskola. I en studie (Fejes 2019) visade han att endast 2 av 12 lärosäten tycktes känna till att vuxenutbildningen har en egen läroplan. Den började gälla 2012, men finns inte i kursplaner och litteraturlistor vid tio av de tolv lärosäten som ingick i hans studie.

– Det är anmärkningsvärt att kunskapen är så begränsad om vuxenutbildning vid landets lärosäten, trots att de utbildar lärare för sådant sammanhang. Jag tror detta är en konskevens av svenska politkers och universtetsledningars ointresse och misslyckanden i att tillse att landets lärosäten skapar vetenskaplig kunskap kring vuxenutbildningen, säger Andreas Fejes i ett uttalande till Sfi-lärartidningen.

Följ Andreas Fejes:

www.vuxenpedagogik.com

twitter: @AndreasFejes

Facebook: www.facebook.com/vuxenpedagogik