Krönika

På besök hos talpedagogen

Det är i språket vi skapar en identitet. I vart fall är det en mycket viktig del den. Wittgenstein menade att vårt förstånd begränsas av språket. Han menade att våra tankar inte kan sträcka sig längre än vad vi är förmögna att formulera.

Men jag undrar jag om han verkligen hade rätt. Nog kan vi uppleva långt mer än vad orden förmår att beskriva. Både på gott och ont. Säkert är att det vi faktiskt förmår att genom språket förstå, beskriva och ger uttryck för formar både vår identitet och andras uppfattning om densamma. De gamla grekiska filosoferna menade att det talade ordet var mer värt än det skrivna, då det senare ansågs som en kopia på det ursprungligen tänkta och yttrade. Helt tokigt var det nog inte med tanke på att det för två tusen år sedan talades betydligt mer än vad det skrevs.

När talet sätts samman med ett ansikte, en persona och en gestalt kommer vi individen närmare. Konsten att känna igen en röst lär vi oss redan i mammas mage. Under uppväxten präglas sättet vi talar av omgivningen.

Själv föddes jag i mörkaste Småland och lärde mig att prata med en redigt bred småländsk dialekt, inte olikt den som talas i den gamla tv-serien Raskens. R:en sitter bak i halsen och skorrar rungande. Lagom till förskolan flyttade familjen så till Rotterdam i Holland. Ni som vet hur holländskan låter kan nu möjligen föreställa er vad det gjorde för mitt uttal. Till saken har att av alla gutturala dialekter som omfattar flamländska och holländska så torde rotterdams­målet vara den dialekt som är belägen längst bak i halsen. Förställ dig harklingar av en hals fylld med tjockt slem (nej det är inte särskilt vackert), så närmar vi oss sanningen. Lägger vi då ihop den nyligen inlärda småländskan med detta skorrande gutturala mål av ett nytt språk så är det en underdrift att säga att det präglade sexåringens uttal, oavsett språk.

Gissa då om det blev en språklig kulturkrock när flyttlasset, nu till Ådalen i Västernorrland, gick ånyo. I första klass blev jag på förekommen anledning anvisad till en talpedagog. Jag skulle lära mig att säga Rrrr med tungspetsen. Idag, fyrtio år senare, minns jag fortfarande upplevelsen av stigma när det knackade på dörren till klassrummet. Jag blev ombedd att komma med, för att sedan följa efter ut i trapphuset på den gamla skolbyggnaden, gå en halvtrappa upp och sitta under ett snedtak med en vilt främmande tant. Ja, jag såg henne som tant, som ville få mig att uttala ljud jag inte kunde efterhärma.

Då jag snart insåg det fruktlösa i hennes försök att lära tala på ett annat sätt än vad jag gjorde, kontrade jag med att fråga henne om hon kunde säga åttioåtta eller god morgon på holländska. Till svar fick jag varken ett harklande achtentachtig eller goedemorgen (alla g bör låta som skuren motor). Inte heller på frågan Hur mår du?; Hoe gaat het met jou? fick jag något vettigt svar. Mina besök hos talpedagogen tog snabbt slut och med facit i hand, fyrtio år senare, har det gått ganska bra med identiteten ändå, Dankjewel!

Andreas Kjörling, författare & sociolog